Liter bilder från huset och området där vi bor

Tycker ni inte att det är härligt mycket snö?

Se så fina dom är far och son

Oliver och pappa har ett förtroligt samtal blir så varm i hjärtat när jag ser mina favorit killar tillsammans. Så nu är nästan allt med skurincidenten glömt =)

Det var alldeles för länge sen sist

Usch då det var länge sen jag satt framför datorn. Mitt vad med Karl går supert, 69.7 kilo! Det bara rusar nedåt trots att jag har upptäckt att Ikea har underbara delicatobollar som jag köper mängder av. Idag hade jag kaffe och beskvier till efterrätt efter frukost. Ja Karl min underbara Karl, ibland undrar jag om han har alla hästar hemma. Jag skulle skura av golvet i lgh och bad Karl komma med skurhink och mopp. Å Karl kom bokstavligen med skurhink och skurtrasa som man sätter fast på en pinne och klämer fast. Har bara sätt dessa konstruktioner på gamla filmer eller bilder. Visste inte att det fanns längre. Tog golvtrasan ur hinken och spände fast den och började skura. Då kommer Karl farande i rasande fart och skriker, STOPP, STOPP, STOPP! Nej men så gör man inte ryter han irriterad och rycker skurborsten ifrån mig för och visa. Du tar trasan och doppar den i hinken och vrider du ur den ordentligt. Så lägger han sig på golvet och börjar bretta ut skurtrasan noga och väl medan han föreläser hur viktigt det är att man lägger den rakt på golvet, för att sedan vika kanterna över borsten och slutligen slår fast trasan. Jag bara stod där helt lamslagen och glodde på Karl. Inte för att jag tyckte att det var lika viktigt att det blev helt korrekt gjort som Karl tycktes tycka men för att jag tänkte HJÄLP! JAG HAR SKAFFAT BARN MED EN RIKTIG GALNING. Och värre blev det. Han reser sig snabbt upp barsk stämma säger han; - Så där ja. Så lyfter du den (med hård betoning på lyfter som om jag vore helt korkad) och drar den emot dig. Så, står han där och lyfter och drar, lyfter och drar och lyfter och drar. Herregud jag må stoppa denna renovering och dra mig tillbaka så snabbt som möjligt innan denna varelse helt slår slint. Så vänder sig Karl bryskt mot mig och frågar; - Har du förstått? Jag bara blinka och svarade snällt att jag hade förstått så bryter jag ut i hysteriskt garv och frågade om han inte mår riktigt bra? Kanske har du slagit i huvudet på jobbet? Vet du om du ramlat? Nu är det Karl som bara står och blinkar och blänger på mig. Nej det hade han inte gjort. Men han hade fått lärt sig i lumpen hur man skurade golv. Jag vet inte om det är charmigt eller skrämmande men eftersom vi har lagt så mycket pengar på att renovera upp lägenheten så avgör jag snabbt att vi får fortsätt ett tag till. Kanske är han bara lite sliten efter alla renovering.

Snart kommer nya bilder på lägenheten!

Lägenhetsrenoveringen

Nu har vi snart avverkat den tredje månaden boende hos Karl föräldrar medan vi renoverar vår lägenhet. Men nu börjar det närma sig. Elina bara skrattar när jag säger att vi snart kan flytta in. Hon säger att jag har sagt det ända sen vi träffades i början av januari. Är rädd att hon har rätt tyvärr. Men så här såg det ut igår kväll när Karl och hans pappa var nere och jobbade.

Promis idag igen!

Oliver och jag har precis kommit hem från två timmars promenad med Eline och lilla Mia. Vi är så duktiga! Här ligger Oliver och Mia och pratar med varandra. Dom är så gulliga. Blir alltid så glada när dom ser varandra. Så kul att dom känner igen varandra fast dom är så små. Dom är kompisar.

Hörs snart igen!

Hur går det med viktnedgången?

Oliver och jag jobbar hårt med mina promenader. Idag gick Oliver och jag ner till hälsostationen på Hennumarka och träffade en fysioterapeut som tittade på hur väl Oliver beveger sig. Han fick guldstjärna så klart. Han är väldigt stark i kroppen och utvecklas mycket väl. Hon är så trevlig den där fysioterapeuten. Så visade hon oss hur vi kunde träna på att sno sig runt från rygg till mage och tvärtom. Nere på hälsostation passade jag på att väga guldklimpen. Han väger nu 7620 gram. Han följer kurvan helt perfekt enligt hälsosyster. Så klart! Därefter gick vi nedför mot Tranby centrum (som består av endast en coopbutik) för att inhandla blöjor eftersom Olivers gulliga pappa hade köpt Up and Go till en fyra och halvmånaders bebis. Så gullig han är =). Köpte så klart lite godis också. En snickers och underbara pops. Hela promenaden tog ca en och en halv timme. Först ska man brant nerför till Tranby. Sen börjar den hårda vägen tillbaka som är vannvettigt brant. Tog den fina bilden på vägen ner till Tranby för att ni ska se vilka höjder jag har bestigit idag men den är absolut inte rättvis. Sista biten till dörren släppade jag mig på vagnen, jag var så sliten att jag knappt kunde gå. Väl framför spegeln såg jag att jag var helt knallröd i ansiktet av ansträgning. Tog mig en liten lunchpaus med havregrynsgröt och lekte med Oliver. Sen var det dags för nya ansträgningar. Först sit-ups och sen en 45 minuters promenade med en vännina. Vi är så duktiga. Nu står vågen på 71,4 kilo. Det går sakta men säkert framåt.

Pappa och Oliver myser

I helgen skulle vi ha åkt till Storfjällshotellet med hela Karls familj. Hans mamma, pappa två systrar och hans storasysterns familj. Vi skulle kosa oss så fart. Äntligen skulle jag få klä upp mig i mina fina, nya kläder som jag helt hysteristk rusade runt på NK och köpte på min lilla misslyckade tripp till Sverige. Den som vi var tvunga att avslutas lika abrupt som den startade. Men vår lilla älskling hade dragit på sig en otäck hosta och var lite förkyld. Han höll gladeligen sin mamma vaken nätterna innan avresedatumet. Så när vi vaknade på fredag morgon var jag så sliten så jag mådde illa. Det är helt frykligt hur dåligt man kan må om man inte får ordentligt, eller åtminstone en liten timmes sömn var natt. Dom är som små terorister dom små underbara änglarna. Kine, Karls lilla syster fick ta sig an Oliver så jag fick sova några timmar. Men det hjälpt inte mycket så Oliver, Karl och jag fick snällt stanna hemma så jag fick vila upp mig lite. Det blev dock mycket kvalitetstid för pappa och Oliver som kosa sig för fullt här hemma. Här ligger dom och ser på något bilprogram och myser för fullt! Visst är dom fina mina änglar?

Vrålhungrig

Jag blir galen. Går runt hela dagar och är vrålhungrig. Här har jag gjort en deal med min sambo att vi ska gifta oss när jag väger 60 kilo igen och så kan jag inte sluta äta! Det är helt vansinnigt svårt att bli av med dom sista 10 kilonen efter graviditeten eftersom jag har hållt på att stoppa i mig hysteriskt mycket under mina 40 veckor av havandeskap. Kroppen är nu van att få i sig mängder med socker och munnen att få tugga nonstop (i dubbel bemärkelse). Men å andra sidan har jag tappat ganska mycket kroppsvikt sen guldklumpen kom. Jag var ju helt groteskt stor när jag skulle in på förlossningen, över 92 kilo, kan ni tänka er hur det såg ut? 169 cm och 92 kilo? Det var inte direkt klädsamt.

Så en kväll efter att storken hade levererat det efterlängtade lilla paketet frågade jag Karl om vi inte kan gifta oss när jag har nått mitt mål. Var tvungen att göra någon slags deal annars kommer jag att få gå ogift resten av livet. Tänker att vi kan försöka mötas halvvägs. Jag vill ju gärna att han fria typ nu och Karl tänker nog att vi kan vänta tills, ja aldrig, eller åtminstone till ålderns höst. Vilket fall som helst nickade Karl medhållande och flinade gott när jag kom med förslaget. Han misstänker att jag aldrig kommer att nå mitt lilla mål eller åtminstone kommer det ta, vad han tror väldigt lång tid. Men vad Karl inte vet om sin kära älskling är att jag kan vara extremt envis om jag lägger den sidan till. Så nu ser dagsprogrammet ut som sådan;

Två eller åtminstone en promenad minst 1 timme per gång per dag. Å när guldklimpen och jag kommer hem från en av våra promisar och han sover stilla ute på verandan så gör mamma många, många, många sit-ups.

You better watch out darling the wedding is closer than you think ;)

Vinterparadis

Så här mycket snö har jag inte varit med om sen jag var liten. Härligt eller hur?Är det fint väder som idag så går Oliver och jag på tur åtminstone en gång per dag. Det är dock kämpiga backar att ta sig upp för när vi ska hem. Oliver ler nog gott åt mamman sin när hon pustar sig upp. Här om dagen när jag och en vännina tog en promis med våra små ögonstenar så pratade jag hela backen upp! Helt otroligt brukar bli så slut så jag knappt klarar att skjuta vagnen och gå samtidigt. Undrar om jag är en pratkvarn? Sköt om er och hörs snart igen!