lördag 25 juli 2009

Så här ser vår trädgård ut nu och vi började på noll


Hela tr]adg[rden

Taget fr[n Karls f]or]aldars tomt.

Bilden tagit fr[n v]r ytterd]rr. Se dem fina.....

Altanen med kryddland, gjordgubb och smultronland som Karl har byggt

Planterat blommor mot garaget

Min mamma och jag!

Mamma tycker att jag är finaste bebisen i världen!



fredag 24 juli 2009

Bilder från 17 maj!

Så här såg det ut när vi firade 17 maj! Vilken festdag det är i Norge!


Oliver med tante Kine och Bestemor och ser på 17 maj tåget. Superspännande!


Karl Eriks stora syster går i tåget med sin son


Pappa och Oliver är på väg hem efter ha varit på 17 maj fika hos Oldermor

17 maj lunch hemma hos Bestemor och Bestefar!

Oliver och Bestemor i folkdräkt!

Måste fotas med alla jag! Här är jag med Tante Kine!

tisdag 21 juli 2009

Vet inte vem som är värst...

...min kära sambo eller jag? Äntligen har Karl Erik lyckats hjälpa mig med att få in bilderna från vår superavancerade kamera till datorn. Han är helt omöjlig när det gäller såna här saker. Jag blir rent ut sagt galen! Att fixa och städa garagekällaren eller ordna upp och runt sin verkstad, ja det är en sak. Det kan han hålla på med i timtal men att göra en sån simpel uppgift som att lägga in bilder från kameran till datorn det har jag tjatat om sen 17 maj eftersom jag så gärna vill lägga upp bilder från den dagen. Och nu har dom äntligen hamnat på datorn.

Ja sen kan man ju fråga varför jag inte bara gör det själv? I vanliga fall skulle jag komma med ett dussintal bortförklaringar till varför jag inte gör det själv. Men låt oss göra något nytt den här gången. Jag ska inte komma med en enda bortförklaring. Jag ska bara göra det själv nästa gång. Det är ju ändå jag som vill blogga. Sen kan man ju tycka att eftersom jag gör bloggjobbet med att skriva och lägga in bilder så kunde han bidra med att lägga bilderna på datorn. Jag gör det ju ändå för bådas skull. Men tillbaka till det här med bortförklaringar. Jag är nämligen drottningen av bortförklaringar. Jag kommer ALLTID med en bortförklaring. Jag är urusel på att bara säga nej tack det passar inte för oss då. Eller att medge att jag inte orkar fixa vissa saker själv. Som det var i det här fallet med kamera. Jag orkade helt enkelt inte bry mig om att lära mig hur man gör. Men nu har jag lärt mig =) Det är rätt konstig för egentligen tycker jag att det är urkul att lära mig nya saker. Älskar egentligen att slänga mig över problem och lösa dom. Men ibland kan jag bara bli lite dum slö när det kommer till visa saker. Jag skjuter upp saker för att jag tror att det är så svårt att lära mig och jag orkar inte ta tag i det. Ibland tycks jag helt enkelt tro att jag inte har tid att lära mig. Men när jag väl tar tag i det så visar det sig alltid vara mycket enklare att göra än jag har trott! Att det går mycket fortare att göra det själv än vänta på att någon ska hjälpa mig.

Så är det här med att tacka nej till saker. Jag kan inte bara tacka nej för att det inte passar för oss. Det kanske inte passar in i vår livssituation att gå på bröllopsfest elller 30 års fest hemma hos en person. Men det räcker inte för mig att bara säga nej tack utan jag måste alltid göra en lång, då menar jag lång utläggning med mängder av ursäkter till varför jag eller vi inte kan komma. Varför då? Varför kan folk inte bara respektera ett nej tack vi kan inte? Just i mitt fall är det lite underligt. Jag har massor med "vänner" som kräver att jag ska delta på alla möjliga saker. Om jag inte gör det så blir dom väldigt uttryckligt besvikna. Jag vet inte hur många gånger jag har hört; -Jag är så besviken på dig för att du inte kom på ditt eller datt. Eller jag är så besviken att du bara sitter hemma nuförtiden. Åh jag är bara höggravid och du/ni får hemskt gärna komma och hälsa på och gärna då innan kl nio på kvällen. Jag ringer inte runt till mina vänner och sa att jag är så besviken att ni inte kommer och hälsar på mig eller min familj. Jag fatta ju att det inte var så kul att hänga med en trött tjockis. Eller att åka 60 mil. Folk kommer på besök om det passar. Vid ett tillfälle, tro det eller ej, så var det en av mina "vänner" som blev skitsur för att vi inte slänga oss i bilen och köra 60 mil med en bebis på 6 månader för en skiten 30 års fest. Jag var ju bara på ett besök en månad tidigare på samma ställe och hela familjen var sjuk och jag blev smittad och fick ta hand om en bebis samtidigt som jag kräktes som en galning. Det var en j* pina som ingen normal person gör om frivilligt! Det mest intressanta i allt detta är att när Oliver väl kom så var det i princip inga av mina "vänner" som kom och hälsade på oss. Jag kan nog påstå, att i dag när Oliver er 9 månader så har fortfarande 90 procent av mina sk vänner inte träffat Oliver.