onsdag 1 december 2010

Här kommer flera bilder


Amanda 8 dagar gammal

Amanda 11 dagar gammal

Amanda 1,5 månad gammal

onsdag 6 oktober 2010

Här är vår lilla prinsessa!




Åh så kom hon med dunder och brak vår underbara, nydliga lilla jenta! Den 14 september kl var fyra och jag var och hämta Oliver i barnhagen. Då kom den första riktiga värken. Så jag stod där över regnklädshängarna och flåsade för fullt. Ingen panik säger Anne Grethe, Olivers pedagogiska ledare, jag tar emot henne jag! Sån är hon! Alltid lika positiv och glad! Till och med jag tyckte att det var kul. Som tur var GICK jag till barnehagen för och hämta Oliver. HUR KUNDE JAG VARA SÅ DUM? Visste ju att det skulle börja vilken dag som helst hade ju gått runt med starka sammandragningar länge nu. Så det var bara att trilla min pratande två-åring hem med värkar. Han ska dessutom stanna och se och ta på precis allt efter vägen. Så liker han att sticka av så mamma måste springa efter. Toppen och hurra! Jag hade dessutom lovat att laga middag åt hela familjen just denna underbara dag. Till pappa Karl, tante Kine, Olivers besteföräldrar och Oliver så klart. Så jag for runt i köket och flåsade och gjorde fiskgratäng tills May-Britt märkte att jag uppförde mig lite underligt och fråga om jag hade värkar och då börjar de bli så starka att jag var desperat efter att få någon form av föda innan det var för sent. Låg ju med 24 timmars värkar med Oliver och kunde ikke äta en ting så jag ville ju helst slippa börja en ny 24 timmars förlossning med att vara vrålhungrig. Så mellan värkarna truade jag i mig fiskgratäng, broccoli och blomkål. Så var det dags att få lägga Oliver innan vi skulle åka in. Oliver ville så klart ikke somna eftersom det var jag som ALLTID la honom på kvällarna fram till dagen D och helt plötsligt skulle pappa lägga honom. Han märkte säkert att det var något som inte riktigt stämde för han låg och babbla i en och en halvtimmer! Är han galen!!! =) Fick i alla fall se ett av de nya avsnitten av One Tree Hill. Vad gör man ikke för att sina underbara barn ska få somna med en av sina föräldra. För han hade säkert fått men av att bli lagd av Besteföräldrarna som han älskar över allt annat. Så när Karl äntligen kom ut 20 över nio så hade jag ringt till sjukhuset och de tyckte gott jag kunde vänta ett tag till. Detta trots att jag hade mycket regelbundna värkar och jag är en andra gångsföderska. För att inte nämna att jag gått med starka, starka sammandragningar många veckor innan förlossningen satte igång. Men ungefär en halvtimme senare strax före kl 22 så kände jag att jag verkligen ville åka in. Det kändes ikke som om jag skulle dröja mig kvar hemma särskilt länge till, men den nonchalanta barnmorskan som jag pratade med i telefon tidigare hade verkligen fått mig att känna mig krävande och jobbig. Så jag blev osäker på min egen intution. Hon var nästan lite hånande i telefonen, jag kunde gått stanna hemma lite längre. Nu var väl ändå lite tidigt att tänka på att åka in det var ju trots allt mellan 3-5 minuter mellan mina värkar och de varade bara i ca 30-40 sek. De skulle åtminstone vara i 60 sek innan jag skulle fundera på att åka in. HUR KORT TID SKA DET VARA MELLAN VÄRKARNA??? Värkar som kommer regelbundet mellan 3-5 minuter tycker jag är ett gott teckan på att man kanske ska ta sig till sjukhuset. Vem vet det kan ju vara så att förlossningen är i god gång. Värkar som varar 30, 40, 60, 90 sek ?? Det beror ju helt på från när man börjar räkna värken. Tänkte hon kanske ikke på att vi möjligtvis började klocka olika? Så jag ringde in i igen och sa att jag verkligen ville komma in trots att mina värkar ikke var 60 sek långa, som jag uppfattade det. Ja ja det fick jag väl göra om jag verkligen kände att jag Måste fick jag till svar. Gissa vem som hade rätt? JAAAAAAAAAAAAAGGGGGGGG!!!! Nu började det hända ting förstår ni!! Det tar ca 10-12 minuter och köra till Drammen och det här var strax före tio på kvällen så det var ingen trafik. Jag minns ikke så mycket från bilfärden för det stod på ganska bra. Inte förrän vi kom upp på parkeringen till sjukhuset och Karl började vela. -Hm ingen parkering kan jag släppa av dig här och parkera så kommer jag sen. Å där, framför mig så såg jag tio ambulansmän och det fick mig att känna mig lite mindre panikslagen på tanken att jag skulle bli lämnad ensam en stund. Just då tog en ordentlig värk i, det gjorde helt vansinnigt ont och rätt vad det var kändes det som allt explodera och vattnet gick. Eller spruta ut. Det var som en amerikanska film! Hörde till och med när det sa SPLASH! I vår helt nya 2010 bil med vita skinnsäten! Karl blev helt panikslagen och back in bilen mellan två parkeringar i raket fart, en reserverad för sjukhusetspersonal och den andra var en handikapparkering. Ja då blev det fart på karln =) Men just efter vattnet hade gått så lättade det lite så jag sa åt Karl att han gott kunde köra in bilen på en kundparkering 4 meter framför oss istället så stod den ikke så illa till. Inne på fødeavdelningen började värkarna ta i ordentligt och nu gjorde de vansinnigt ont. Så här i efterkant kan jag nog se att det tryckte på en del för när jag stod där med en värk så kändes det som jag skulle gå igenom golvet och jag drog och tryckte Karls hand mer och mer ner mot golvet. Helt sjuk känsla! Den goda känslan jag hade i telefon med min jordmor som skulle möta oss fortsatte på när vi kom in på fødeavdelningen. Eftersom mina värkar var väldigt väldigt starka så hörde man att jag hade värkar och jag hörde personalen som satt på mottagningen ca en och halv meter framför oss men det var ingen som brydde sig om att komma ut för att möta oss trots att de visste att vi åkte från Tranby för ca 15 minuter sen. De borde ha hört mig. Men vad vet jag. Vi möte samma barnmorska som jag hade pratat med på telefon och nu skulle vi gå tillbaka till samma stället som vi kom ifrån, till ett undersöksrum för att se om jag skulle bli inlagd på føde eller få åka hem. SOM OM DET BEHÖVDES NÄR VATTNET HADE GÅTT OCH JAG HADE STARKA REGELBUNDNA VÄRKAR??!!! VEM SÄNDER HEM EN SÅN PATIENT?! De är ju helt inkompetenta jag blir förbannad när jag tänker på det nu trots att det gått så lång tid sen det hände. Undersökningen var helt underbar den triggade igång värkarna ännu mer och de avslöste varandra så jag blev sjukt illamående och då skulle jag få den stora äran att resa mig upp och gå igen till ett føderum!!! Nej redan där var det nog för mig. De var bara så opraktiska. Jag var bara öppen fyra centermeter! Jag vill inte skriva vad jag tänkte i detta ögonblick men ni kan säkert tänka er. Väl inne på rummet så försvann barnmorskan. Hon kom in en snabbis och försvann igen och jag försökte säga till henne att de var något med dessa värkar. Jag taklade dem inte. Men hon bara nonchalerade mig och frågade om jag ville bada. BADA?! Jag har legat i en 24 timmars förlossning utan problem. Detta var vansinne! Jag försökte ännu en gång förklara att jag hade klarat en 24 timmars förlossning fint men att det var något med dessa värkar. Men hon erbjöd bad och vetekudde och jag bara låg där utan att kunna röra mig och uppgiven över att hon inte hörde på mig. Jag klarade ikke att prata och det kände som om jag höll på att mista medvetandet. Jag gick med på bad och vetekudde men Karl fick ta den bort för det kändes som jag höll på att bryta ryggen när den låg i korsryggen under en värk. Jag kände mig desperat och det var inte en känsla jag hade under hela min förlossning med Oliver. Vad visste jag om förlossningar jag hade ju bara varit med om en förut och hon skulle dessutom gå av sitt pass snart så hon hade inte tid att vara inne och gulla runt med någon smärtsvag andra gångsföderska. Tillslut tror jag Karl tyckte att det blev lite väl obehagligt och hjälpte mig att säga ifrån om att det nog var bäst att vi struntade i badet och att jag åtministone fick en Epiudral istället. Tror att det var Karl som till slut fick henne att inse att det var något onaturligt med dess värkar eftersom han hade upplevt mig tackla en mycket längre förlossningen en ett par timmar. Hon började inse att det var något som ikke var helt normalt med värkarna och började prata om morfin och så fick jag en morfinspruta i benet men hon sa att det var viktigt att jag tog den nu, ikke precis innan barnet kom ut. Den hjälpte INGENTING!! Klockan var kvart på elva på kvällen och ca en kvart senare kom narkosläkaren in. Han skulle presentera sig och ta i hand och jag vet ikke allt han skulle göra och han tog ikke heller någon direkt notis om att jag ikke kunde prata för att jag hade så vont och att de ikke var någon riktig paus mellan dessa härliga värkar. Den enda personen som jag desperat ville ha i närheten var Karl och jag bad honom att hjälpa mig slappna av för det kändes som jag inte klarade det. Å om det är något jag är god till, alltid varit god till är att hitta ro och slappna av i svåra stunder. Jag har flera gånger under mitt liv varit tvungen att ta mig igenom saker som har krävt att jag fokusera på att bara finna en punkt av ro inom mig och ta mig dit. Men nu gick det ikke hur mycket jag än försökte. Jag minns lite vagt att samtidigt som narkosläkaren bad mig sätt mig upp för att ta epuidralen så var det vaktbyte av barnmorska. Jag minns också att jag tänkte; Ska jag sätta mig upp??!! Hur f** ska det gå till jag kan ju knappt röra mig. Hur ska jag kunna sitta på kanten av sjuksängen, som var för hög för att jag skulle kunna ha fötterna i golvet, och balansera samtidig som jag har värkar? Det bara går inte. Det var verkligen så tillrättalagt för att föda barn där! Tror till och med att jag frågade honom om jag verkligen skulle sitta? Om det inte var bättre att jag låg på sidan som jag gjorde när jag fick epuidral under Olivers förlossning. Är det inte viktigt att man sitter stilla när man tar epuidral? Hur tror han att någon med så starka värkar kan sitta framåtlutande och stilla? Kanske det hade funkat för någon annan vad vet jag? Men är det inte bättre att höra på personen i fråga? Minns inte hur det var under förlossningen med Oliver om jag hade svårt att vara framåtlutad men denna gång så prövade jag att sitta framåtlutad vid ett tillfälle och det var bara helt förfärligt. Men å andra sidan innan man tar epuidral ska man inte göra en undersökning för att se hur mycket man är öppen? Det gjordes inte. Och inte heller kollade hon hur mycket jag var öppen innan hon satte en morfinsputa i benet på mig och det hade tydligen också betydelse för hur mycket man var öppen. Vilket fall som helst så hjälpte Karl mig upp mot sittande ställning medan barnmorskorna lämnade över och i samma stund som jag kom upp så satte jag mig på något som triggade igång pressvärkarna något sjukt! Jag satte mig på Amandas huvud som delvis var ute! Om inte Karl hade stått där och tagit i mot mig hade jag ramlat rätt i golvet! Jag ramlade över Karl och såg på honom med panik i ögonen när pressvärkarna drog igång och bara skrek. Hon kommer!!! Hon kommer nu!!! Jag må upp på sängen igen! Så min långa men väldigt smala Karl fick stålmannen krafter och slängde otroligt stora mig tillbaka på sängen och pressvärkarna bara slet. Jag kan så här i efterhand upplysa om att det INTE är särskilt skönt att bli slängt runt med när man har värkar! Det var bara så overkligt ohyggligt så ni anar inte. Väl uppe på sängen sökte jag min nya barnmorska förbrillt medan pressvärkarna bara fortsatte och fortsatte. Skulle jag pressa eller hålla igen? Dessutom hade jag fortsatt trosor på mig! Barnmorska fick av mig trosorna och där mellan mina ben såg jag en barnmorska med panik i både ögon och röst som skrek; - Ungen kommer nu!! Den kommer!!! Jag har inga handskar!!!!.......Jag har inga handskar???? Vad är det för något att säga när halva ungen är ute? Jag frågade henne upprepade gånger om jag skulle pressa eller inte men fick inge svar. Det enda hon tjata om var att hon inte hade några handskar på sig och till slut skickade hon iväg Karl. Min ända trygghet som jag höll panikartat i under detta kaotiska ögonblick. Karl fick bände loss min händer medan jag skrek; - DU KAN INTE GÅ NU! JAG FÖDER JU! Jag kan inte beskriva den paniken jag kände när han lämnade min sida i just detta ögonblick. Det kändes som om det var tack vare honom som jag inte ramla ner från sängen. Som om det var hans förtjänst att jag inte föll. Så bara försvann han. Han var inte längre där. Det känns som ett sår i min själ. Det var bara så förfärligt. Jag kände mig så ensam och utelämnad. Han var min mur, min trygghet. Händelsen kändes både som en sekund och en hel evighet samtidigt. När hon äntligen fått på sig handskarna och jag såg att hon börja få tillbaka lite färg i ansiktet frågade jag igen om jag skulle pressa eller hålla igen. -Vad är det som händer? halvskrek jag till henne? Är hon på väg ut eller inte? Då svarade hon; -Bebisen biter mig i fingret så den är nästan ute. Bra jobbat! BRA JOBBAT???? Jag hade ikke behövt föda på något sjukhus! Jag hade bara kunna fött ungen hemma. Det var nästan ingen inne hos mig förrän huvudet på ungen var ute och då är ju hela jobbet gjort! Då är det ju i princip klart. Resten halkar ju bara ut av sig själv! Så jag säger till Drammens sjukhus, som en god vän brukar att säga; TACK FÖR INGET!!!!!! Jag är verkligen förbannad över denna upplevels. Jag känner att jag på sätt och viss missa mitt egna barns födelse. Om jag ändå hade vetat att jag skulle föda ensam. Om det ändå hade varit hemma eller i bilen så jag hade varit förberedd på att jag skulle få göra allt jobb alena och utan någon sjukhuspersonal "närvarande". Då hade jag väl troligtvis också haft Karls fulla uppmärksamhet och stött i stället för att han skulle fara runt och agera undersköterska. En värk till så var hon ute och låg på mitt bröst. Men till en början var jag så förbannad över allt jag hade upplevt så jag inte kunde koncentrera mig på mitt lilla underverk. Men snabbt fann jag mig och la all mitt fokus på min vackra lilla dotter som låg så stilla och tillfreds på min mage och försökte öppna ögonen och vänja sig vid sitt nya tillstånd utanför livmodern. Tänk så fantastiskt det är att denna lilla varelse har legat ihop krypt inne i mig tills för bara några minuter sedan. Nu var hon här och jag kunde ta på henne, krama och kosa mig med min underbara, perfekta dotter. För perfekt var hon. Tio fingrar och tio tår. Vägde 3720 gram och var 48 cm lång och självklart den nydligaste lilla jenta jag någonsin skådat=)

onsdag 8 september 2010

Ska barnmorskan bara tjata inte hjälpa?

Tisdag var det dags med besök hos barnmorskan min, graviditetsvecka 38 veckor och 2 dagar! Det har gått två och en halv veckan sen sist. Det är lite längsta laget, för så här långt gånget ska man egentligen gå varje vecka. Men hon är en aning lustig min kära barnmorska. Hjärtatslag 148 slag min, bra blodtryck och magmått 35 cm. Blodet bara spruta ur fingret när hon skulle ta blodprov och så hade jag tydligen nå orenheter i urinet igen. Men det var ju inge konstigt med det! Allt var bara bra och normalt tycket hon fram till att jag sa att det kanske är därför jag har haft så förbannat ont då. Kanske ska vi ta och kolla det lite extra? Så jag fick henne att sända in urinet till sjukhuset för odling. Hon är verkligen inte på hugget, jag hade precis berättat för henne att jag hade haft väldiga sammandragningar i två veckor, starka som värkar nästan men ikke helt där. Jag berätta att jag hade ringt till sjukhuset för jag har haft så ont så jag har varit sängliggande dessutom har jag varit väldigt illamående och kastat upp en del. Men både hon och födeavdelninge tycks tycka att allt är normal. När jag ringde brydde det sig ikke om att slå in mitt personnr för att få upp min journal och se att jag har lidigt väldigt av urinvägsinfektion och ikke heller då sett att jag varit inne för samma problem tidigare. De fråga ABSOLUT inget när jag ringde, de bara sa på en gång att allt är bra och normalt. Å trots att jag berätta att jag har fött barn innan kände det att de må förklara för mig hur en värk känns!? Som om jag inte skulle veta det som har legat med värkar i 24 timmar för typ två år sedan. Jag blir rent ut sagt förbannad! Nu verkar det ju som om jag har urinvägsinfektion igen och det är väldigt plågsamt. Eftersom det gör vont när jag är kissnödig, troligtvis på grund av trycket så vågar jag ikke tänka på hur ont det ska göra och föda med urinvägsinfektion. Dessutom känns det inte som om det är så bra för njurarna att gå med urinvägsinfektion. Så har jag väldigt ont efter jag har kissat och så gör det ganska ont hela tiden. Förutom konstant smärta och sammandragningar så illar det väldigt i magen, ryggen, höfterna och benen. Men allt är ju som det ska enligt födselavdelningen och min barnmorska. I säkerhets skull, eftersom jag ikke har så stort förtroende för min kära barnamorska så har jag kissat i en burk utifall hon skulle ha råkat slänga mitt urinprov istället för att skicka de på odling. Så ska ta mig en tur till födselavdelningen med min kissburk och kräva att det tar en titt på urinet, mig och bebisen. Tänk att man må ställa diagnosen själv för att få någon hjälp. Vad f** gör dom där då egentligen? Om de ikke klara av att ta emot ett samtal, värdera pasienten och ställa en diagnos? Istället har min barnmorska under hela min graviditet tjatat och tjatat och tjatat om jag ikke ska spise socker och att jag måste röra på mig mycket. Som om jag var en 100 kilos klump. Det är jag inte så jag förstår inte varför hon inte slutar att tjata om det och stället hör på vad jag säger?

måndag 6 september 2010

Så var det måndag igen


Varit så onyttig i helgen, bara legat på soffan och vilat mig. Jag har ju varit dålig då. Varit väldigt kvalm och kastat upp men trots det så känner jag mig som världens onyttigaste människa när jag ikke gör något ordentligt på en hel dag! Det är fruktansvärt känsla. Jag förstår mig verkligen inte på ungdomar som kan ligga hela dagen på soffan och titta på TV och inte göra NÅGON NYTTA! Så trots att jag lovade Karl att jag skulle ta det med ro idag, nu är det bara två veckor igen! Så har jag bakat matbröd. Prövat att ha i lite mer grovt mjöl i Sabina brödet som jag bakar och i stället för att göra limpor så har jag gjort runda bullar av det. Oliver älskar nämligen bullformat bröd så det är bara att rulla på=). Så har jag fått tvättat några maskiner, städat lite i lägenheten och lagat veckomatsedel och handlarlista till matbutiken. Nu ska jag se om jag kan få packa några till av våra förvaringskartonger, som jag håller på att arrangera i noga ordning, inne i vårt förråd innan jag hämtar Oliver från dagis. Idag blir det fiskgratäng till middag, en av Olivers favoriter.

Söndagstur med pappa i skogen






I söndags när jag låg hemma på soffan och mådde måttligt illa så tog Karl och Oliver en tur ute i skogen. Det ligger ett naturreservat i närheten av oss där de går lösa djur som kor, får och hästar. De var så flinka och var ute och gick i två timmar, koste sig tydligen hjärtligt för när de kom tillbaka hem och jag möte Oliver i dörren så sa han bara; -Nej! Nej! Nej! Bort! Stackarn han ville inte att turen med pappa skulle ta slut. Så var han pappig hela dagen efter det. Tänk så lite som ska till för att man ska vinna ens barns erkännande. Vi borde vara ännu mer flinka till att fina på roliga ting att göra sammen med våra barn. Det var så kul att se bilderna och höra när han berätta om alla djur de hade tittat på efter vägen. Det värmer verkligen mitt mammahjärt! Tusen tack för att du tog med Oliver på skogsturen älskling!
Lägg till bild

söndag 5 september 2010

Födelsedagsfirande!

Lördags morgon och födelsedagsfirande för Karls mamma. Karl och jag står ju alltid upp tidigt med lilla sabotören så vi gjorde ordning ent stor födelsedagsfrukost med amerikanska pannkakor, banan, blåbär, lönnsirap och florsocker. Så toppen gott! Så har ju jag bakat som en vilde tidigare i veckan så vi hade även massor med annat gott och färskt bröd. Mums! Det är så här det ska vara med stora familjefrukostar och massor med gott att kosa sig med någon gång ibland! Ska nog ta en lite bakrunda i veckan igen=)

Vi fick den stora äran att överraska med en härlig frukost och tända ljus och det blev väldigt uppskattat. Å Oliver som aldrig vill äta något åt som bara den och koste sig och satt snällt för en gång skull. Han pratar så mycket nu! Säger två och tre ordsmeningar hela tiden. Mamma och pappa blir så stolta! Det är helt fantastiskt att se sitt barn utvecklas så mycket. Tänk om man fortsatte att utvecklas i samma takt hela livet som man gör när man är liten. Tänkt vilket potensial det finns i oss människor. Så smarta vi skulle kunna vara. Men utvecklingstakten drar tyvärr ner ganska avsevärt ju större man blir, så vi är de vi är helt enkelt =)

Pappa Karl var på vårt dagis som är ett föräldrarkooperativ och hade dugnad. Det var uppröjning på schemat och han blev borta nästan hela dagen. Vi var förbi och lekte lite och det var det fler barn som gjorde så Oliver fick en fin förmiddag tillsammans med sina kompisar, som han säger från dagis.

På kvällen hade vi kallas för bestemor med middag för släkten och det var väldigt mysigt till det hände igen. Blev helt vansinnigt illamående! Det har kommit och gått under hela graviditeten och jag fattar verkligen ikke varför!? Det är så jobbigt, blir helt sängliggande och kastar upp. Dessutom var Oliver ikke heller i form och pappa duger ju ikke på småtimmarna utan det ska vara mamman sin. Så jag hade Oliver i sängen illamående och han ville så klart sova på mig, för ligga bredvid det är helt otänkbart. Tror det tryckte lite i öronen när han låg så jag fick halvsitta med honom på magen tills han somna. Men vad gör man inte för sina underbara små barn. Jag älskar dig över allt annat Oliver.

lördag 4 september 2010

Fredagsmys!

Toppen dag! Idag fick Karl sina semesterpengar OCH slutade tidigt från jobbet, han var hemma redan vid tolvtiden! Jippi hurra vilken underbar dag! Så vi gjorde oss iordning .Det betyder otroligt mycket att få lite tid att göra sig pen när man är småbarnsföräldrar och särskilt med Karls jobb som alltid går i skitiga arbetskläder och luktar grävmaskin. Han blåste till och med håret och hade på parfym. Vilken fräsching! Vi tog bilen till Asker för att hitta en födelsedagspresent till May-Britt (Karls mamma) som har födelsedag på lördag. En visp skulle inhandlas för tydligen har alla hennes vispar försvunnit. Hmm. Vi hittade en superfin på första butiken vi var på kan man ha sån tur! Karl var nöjd och belåten och jag var inte helt utsliten. Idag hade vi verkligen flyt! Så slog Karl på stort, vi spiste lunch ut! Bara han och jag! Gick till Intermezzo ett supermysigt lunchställe och koste oss med lunch och satt och prata och hade det väldigt trevligt! Det var bara sån toppen dag! Tack för det älskling!

torsdag 2 september 2010

Shoppingdag!

Jag fick väcka Oliver strax före nio igår (torsdag)! Kan inte fatta att min son sov så länge! Efter att lämnat Oliver på dagis for Kine (Karls lillasyster) och jag och handla. Först på ikea sen vidare till Sandvika storcenter. Skrev en lång inköpslista till Karl från ikea. Han ska få ta sig en tur och plocka upp allt det vi behöver till Olivers rum och vår kontorsdel. Pappa Karl har, efter att mamma tjatat i ca 6 månader, äntligen fått upp en skjutdörr till rummet som ska vara Olivers och nu börjar jag bli klar med hur inredningen skall se ut. Men jag ska vara ärlig och säga att jag verkligen inte har någon känsla för det där med inredning! Det blir liksom aldrig helt bra. Sista tiden har jag börjar försöka att gå ifrån mina egna idèer och använda liter mer av Sandra och Ellionors (nära vänner till mig som är väldigt flinka på att inreda) influenser. Försöker vara lite mer vågad med form och färg. Det blir bättre då men ikke helt bra. Jag är fortsatt för mycket jag. Jag älskar egentligen att hålla på och ordna, inreda, göra om och fixa upp men jag får liksom aldrig till det. Ska lägga ut lite bilder när vi är klara med Olivers rum och kontorsdelen så ni får se hur det blir. Så förstår ni vad jag menar. Jag fick dock inhandla skoförvaringsboxar, ilägg till Olivers nya klädbyrå, förvaringsboxar och korgar. Jag ska göra om i vår garderob i hallen så det blir lite mer ordning. Vi bor ju ganska trångt så jag försöker jobba lite på att få till en lite smart "kompak living" stil. Efter ikea turen for vi till Sandvika storcenter. Jag var in på barnenshus och köpte vagn/vagga täcke och kudde till Amanda från Fru Lyng. Toppenfint var det! På vägen hem var vi in på Baby shop och köpte påslakansätt till nya täcket och kudden och en lite gosenalle som hon ska få av Oliver. Lyckad shoppingtur må jag säga!

Vi gjorde om vårt kontor/spelrum till Olivers rum lite provisoriskt för någon vecka sen. Så han ska få lära sig att sova där innan Amanda kommer. Så just nu ser hans rum ut så här.



Inte så roligt rum med andra ord. Så jag hoppas verkligen att det blir bättre när vi får ordna upp det lite. Att vi kan få ordna så Oliver får ett lite mer lekingivande rum. Ja vi ska se vad mamma kan åstadkomma med sina inredningsfärdigheter när pappa Karl kommer hem med allt från mammas önskelista.

onsdag 1 september 2010

Vart går gränsen?

Igår var en otroligt tung dag. Jag hade väldigt ont, sammandragningar i magen och ryggen som gick ner i benen. Jag blev liggande hela dagen på soffan med mitt underbara vetebälte från Lundmyr och värktabletter och såg på TV. Jag började med supersåporna Glamour och Våra bästa år och avslutade med filmen "Remember Me". Den var helt fantastisk! Totalt drama om två människoöden och hur tillfälligheter ledde till ett möte mellan dessa människor som förändrade så många liv. Fullkomligt älskar såna filmer. Jag gjorde alltså ingen nytta som helst igår och det är ju helt gruvsamt. Skönt att veta att min mage troligtvis jobbade och stod i inför förlossningen. Nu har jag gått med starka sammandragningar konstant i flera dagar så vi får verkligen hoppas att det händer något i kroppen. På kvällen fick min kära sambo den stora äran att försöka massera bort lite av smärtan jag går med hela dagarna. Men han tycker ju att det är fruktansvärt jobbigt att klämma, särskilt när han må klämma hårt. Han vill helst bara gnugga lite. Han menar att det gör så ont i hans händer. Att han törs säga det till en höggravid kvinna. Vi satt i Olivers rum och Karl klämde någorlunda hårt två kläm sen gick tillbaka till att gnugga lite löst på benen vilket inte sätter stor fart på blodcirkulationen. Så efter att tjatat på honom flera gånger så råkade jag vräka ur mig något i still med; "- Men du är ju man, du borde väl ha lite styrka i nyperna älskling. Så kom igen och ta i så jag blir av med värken en lite stund." Visst kunde han ta i. Han blev så förbannad över min kommentar att han tog i så hårt att jag for upp ur stolen och skrek rätt ut av smärta och for halvgråtande ut ur rummet. Varpå vår lilla son kasta sig på fötterna och fullkomligt skrek av gråt och såg efter mig med stora oroliga ögon. Jag skynda tillbaka och tog honom i min famn, vagga och trösta. Tror jag kände mig som världen absolut sämsta mamma fy fy fy fy min underbara älskade lilla son blev rädd för något vi gjorde. Det var helt fruktansvärt! Idag har jag ikke svarat när han har ringt bara skickat ett sms att det är bra med mig och att han ikke behöver att oroa sig. Jag är så arg på honom för han betedde sig som ett stort barn igår och gjorde något så barnsligt och dumt. Här går jag, dag ut och dag in, med stora smärtor för att jag väntar vårt barn och ber om lite hjälp av honom för att kunna underlätta det lite. Istället för att vara tacksam för att han på ett enkelt vis kan hjälpa sin kära sambo igenom något som är vårt. Är hans respons istället att gnälla att HAN får ont i sina händer när han må klämma så hårt som jag vill. Att han sedan väljer att gör mig illa för att han blir sur över min kanske oigenomtännkte kommentar. Men när man går och har ont hela dagarna blir man lite desperat att få det att gå över. Vilken konsekvens det fick för Oliver verkade han ikke bry sig om när jag försökte prata med honom om det senare på kvällen. Egentligen tycker jag ikke att förtjänar oss. Tänk om det vore så enkelt att bara lämna en person som gör fel eller uppför sig illa. Men allt är så mycket mer komplicerat än det. Han älskar Oliver och är väldigt bra för honom och Oliver är väldigt glad i sin pappa. Men vart går gränsen? När är det bättre för ens barn att man ikke bor tillsammans? Hur kan man göra som Karl gjorde igår? Vad tänkte han på? Varför kände han ingen ånger och bad om ursäkt och varför bara somnade han på kvällen utan någon ånger för att han gjort Oliver så ledsen? Medan jag satt uppe och grät efter att Oliver hade somnat för det gjorde så ont i mitt mamma hjärta att det var vårt fel att det trillade tårar på Olivers kind. Förfärlig....

måndag 30 augusti 2010

Måndagsstök

När Oliver och jag var på väg i barnehagen vid nio tiden idag så ringde Karl för att höra hur det var med mig eftersom jag har haft en tuff helg. Hade en hel del sammandragningar på morgonen men det var mycket bättre då. Jag lovade dock dyrt och heligt att jag skulle ta det med ro idag. Hm vad har jag då gjort idag? Legat på soffan och läst och bara tagit det med ro? Nej det är ikke riktigt jag det. Om jag ska ligga ner så MÅ jag var i så dålig form så jag inte kan stå. Så idag har vi haft lite måndagsstök istället. Jag har städat lägenheten, Olivers rum som såg ut som en bom slagit ned efter att pappa varit chef när mamma var dålig=) Tvättat kläder, vaskat fönster. Både inne och ute och städat ur frysen. Så härligt! Nu känns det rent och fräscht här hemma! Nu ska jag ta mig ett lite mammayogapass och få igång blodcirkulationen i fötterna och sen hämta min underbara älskling från dagis! Har dessutom börjat surfa runt på lite resor till Sälen. För nu ska vår familj ta en veckas semester tillsammans och kosa oss om jag så ska binda fast Karl i bilen och tvinga honom med. Vi har ikke varit på semester på tre år och vad kan vara mer mysigt en en skidtur till Sälen och åka i Trollskogen med Oliver och lilla Amanda och äta våfflor och dricka varm choklad. Jag glädjer mig verkligen må bara klura ut ett sätt att få en tre månad bebis med på en lite skidtur i trollskogen. Tur för mig att pappa Karl är proffs på att stå på snowbord så han ska nog kunna ordna med det. Jag blundar när han hoppar från taket på hytta och kör snowbord ner till dalen genom en tättbevuxen skog för att sedan gå upp hela fjället på andra sidan med snowbord på ryggen och sen åker ner igen. Det tar några timmar det, är helt vansinnigt långt och brant och med hur mycket träd som helst. Jag är allt lite imponerad av man min =)

Härlig helg ute i ösregnet

På lördag eftermiddag satt vi ute tillsammans med Olivers besteföräldrar i ösregn under tak, framför en öppenspis och fikade! Karls storasyster Kristin var över med sina två barn Sebastian (4,5 år) och Marcus (14 mån) så våra tre sprang runt ute i regnet och koste sig medan vi satt under tak och skratta åt deras glädje över att regnet fullkomligt vräkte ner. Det var bara så härligt och uppfriskande att sitta ute i regnet med en härlig brasa som värmde oss. Kristin tog en bild på vildarna och vår lite kosehörna. Ska se om jag kan få tag på den och lägga upp den här så ni kan få se hur mysigt man faktiskt kan ha det i ösregnet. Jag har börjat få allvarliga sammandragningar. Det gör ONT och går ner i benen och mycket i ryggen. Det verkar som jag har fått lite vätska i kroppen också¨för mina fötter har plötsligt blivit alldeles vita och kalla. Inte så mycket blodcirkulation där tror jag. Har dessutom gått och blivit lite frysen de senaste dagarna och jag har varit som en kamin hela svagerskapet. Så det är säkert inte så långt kvar till lilla Amanda kommer. Hon kan dock försöka kosa sig lite till därinne. För av erfarenhet så är det så mycket mer jobb med bebis utanför magen än i magen=) Dessutom har vi en hel del kvar att ordna med. Jag må verkligen ta mig i kragen och köpa ett täcke och kudde till henne. Stackars liten. Men jag fick i alla fall till att packa "the bag" till oss i helgen efter att jag legat två dagar med onda, onda sammandragningar. Alltid något! Med den här utveckligen är det tur att Karl och jag ikke åkte till hytta i helgen med Oliver som vi tänkte. Usch vilken mardröm om födseln skulle sätta igång där. Närmaste sjukhus ligger ca 3 timmar bort!

lördag 28 augusti 2010

Mysig lunchtur till Lavvon

Härlig dag! Vi spiste frukost sammen med bestmor, bestefar och tante Kine. Vi njöt det nybakta brödet som jag har hållt på och baka hela veckan och Karl gjorte kempegod smoothie. Skulle så klart tagit bild på den härliga uppdukade frukosten! Nästa gång gör jag det =) Efter frukosten fortsatte jag att röja i vårt nyordnade förråd och städade ur matkällaren och frysrummet medan pappa Karl och Oliver lekte med lego. Pappa är så flink till att bygga grävare, motorcyklar och bilar. Karl har sånt tuft lego som man stoppar batterie i så kör det av sig själv. Väldigt, väldigt spännande tycker Oliver. Framåt lunchtiden packade vi lunchmatsäck och gick tur upp i skogen till en lavvo. Vi spiste lunch och lekt runt lavvon och gick för att leta efter får som går fritt i ett naturreservat i närheten. Fant inga får idag dock men vi hörde dom=) Nu ligger Oliver och sover lite lunch och Karl är på Bauhouse köper några saker till lägenheten. Just nu har jag massor med sammandragningar som gör ont så jag må ta och lägga mig ner och vila lite och hoppas det går över snart. Har mycket kvar att fixa innan bebisen kommer=)

fredag 27 augusti 2010

Härligt att komma hem från dagis när mamma har bakat goda bullar


Bestemor tog med sig Sebastian hem från dagis så han följde med och hämta Oliver och det är alltid populärt. Vi spiste middag sammen med bestemor, bestefar, tante Kine och Sebastian och så fikade vi bullar efter. Fika bullar! Säger Oliver =) Han är så flink! Karl städade sin jobb bil igår medan jag bakade bullar och tvättade. Spännande fredag=) Hade kanske kunnat göra något lite mer spännande och kul kanske. Få se vad vi hittar på att göra imorgon=)

Kvällsmys



Oliver spiser kvällsgröt tillsammans med pappan sin samtidigt som har ritar. Han har blivit så stor vår lilla kille. Säger till att han vill rita när han ska sitta vid bordet och spise kvällsgröten sin och berättar för oss vilka krittor som är små (de han har tappat i golvet och som har gått sönder) och vilka som är stora. Vi är två utslitna föräldrar när kvällen kommer, för den här gutten kan verkligen konsten att slita ut två vuxna utan att blinka. Men också två väldigt stolta föräldrar=)

torsdag 26 augusti 2010

Baka, baka liten kaka...


















I natt hade jag ordentliga sammandragningar så det gjorde ont. Hoppas att det betyder att det jobbar på bra där inne och att jag slipper ligga i en ny 24 timmars förlossning. Jag kan inte det den här gången eftersom Oliver inte har varit borta mer än max sex timmar från mamman sin sedan han föddes. Han skulle nog bli ganska orolig om jag helt plötsligt var borta flera dygn från honom. Usch vilken hemskt tanke, vi borde nog ha haft lite sleepovers hos besteföräldrarna för att öva lite. Kanske vi kan få till det framöver.

Nu är det verkligen fullfart här hemma med bröd- och bullbak. Idag har jag bakat Anisbröd och ska snart sätta igång och baka vetebröd till min fina lilla familj. Vi må ju kunna sitta hemma och kosa oss utan att behöva gå utanför dörren när lilla Amanda kommer. Nej allvarligt talat vet jag ikke riktigt vad som har tagit åt mig. Jag liker att baka och laga mat men det är ju alltid så svårt at få tiden att räcka till. Men nu med Oliver på dagis och Amanda i magen så har jag massor med tid att ordna i hemmet =). Börjar dock blir lite trögt högst upp, läser en del men det hjälper ikke riktigt. Så jag ska se om jag kanske kan få börja ta några kurser, ev på distans efter jul. Då hoppas jag att Amanda och jag har lyckats slagit oss lite till ro så jag kan göra lite hjärngymnastik när hon sover. Har ju gjort detta barnarbete en gång redan så med lite flax så får jag rutin på det någorlunda snabbt men man vet jag aldrig vad som händer. Jag har ju, helt otroligt nog, ikke jobbat på två år! Å ett år till hemma blir det ju med Amanda, vilket ger mig tre år från arbetslivet. Skrämmande! Men å andra sidan har jag fått en lång, kanske lite för lång men oftast härlig och uppfriskande paus från arbetslivet och är verkligen sporrad att få sätta igång och arbeta att bygga vidare på min karrier. Att kunna varva familjelivet med ett meningsfullt jobb är min högsta önskan nu. Hjärnan är ganska komplex. Jag är ikke nöjde med att bara jobba eller bara vara hemma med barn och ordna i hemmet trots att jag tycker det är väldigt mysigt. Det är en fin balansgång mellan att få bruka, kropp, hjärna och själ för att åtminstone jag ska känna total lycka. Men bara tanken att jag inom en snart framtid ska få möjlighet att göra detta gör mig lycklig för stunden. Särskilt nu när jag sitt här med städat hus, nybakt bröd och en bok om internationella relationer framför mig. Dessa mammaår har verkligen gett mig gott om tid att fantisera och planera hur vår framtid skall se ut. Vilka mål vi har för vår familj och vilka mål och önskningar jag har på min framtida karrier.

onsdag 25 augusti 2010

Fyra veckor igen till Amanda kommer!

Nu är det bara fyra veckor igen till Amanda kommer vi glädjer oss verkligen och jag far runt här hemma som en vilde, städar, soterar och kräver att Karl ska göra om, handla nytt och bygga! Jag är sån stereotyp för höggravid=) Storebror Oliver har äntligen börjat i barnhagen. Han började 2 augusti bättre sent än aldrig =). I början var det svårt då grät han när jag gick och var väldigt stilla när jag kom och hämta honom. Usch det var väldigt jobbigt. Men nu gråter han nästan aldrig när jag lämnar honom och är i fullfart när jag kommer och ska hämta honom. Han har så mycket och berätta och det är nya ord hela tiden. Mamma och pappa hinner ikke helt med att lära sig alla ord =). Så har han blivit så flink till att säga flera ord efter varandra. I lördags när jag gjorde korvstroganoff så komma han farande och sa Mamma! Smaka! Pølse! Tre ord efter varandra! Han är verkligen så duktigt! Nu har jag varit och lämnat Oliver i barnhagen, gått en promenad och nu blir det lite matbrödsbak! Sabinabröd supergott!

onsdag 2 juni 2010

Fullfart för den höggravida!

Kan knappt fatta att jag är i 6 månaden och far runt som jag gör. Oliver och jag var i öppna barnehagen igår och koste oss! Det var kempefint väder och vi var inne det var lite synd men Oliver hade det så skoj! Han älskar att leka med de andra barnen och alla nya leker! På kvällen tog jag mig en tur till stallet för att rida min lilla älskling. Må ju rida henne varje dag nu när Christina inte vill rida henne och det är sååå jobbigt! Man kan nog lungt säga att jag inte riktigt är i form för att göra det =) Vilket fall som helst tog vi oss ett pass i ridhuset. Det var supervarmt men hon uppförde sig fint trots att det var ett gäng på utebanan och hon säkert hellre hade velat vara där och hoppat sammen med dem än hänga med tjockisen och göra långsamma dressyrövningar. Vi övade på galopparbete och hon blir starkare och starkare men får inte helt till väldigt samlad galopp men gör ett mycket gott jobb och är snart där. Hon går mycket stadigare nu och jobbar nedåt och ställer sig in i samlad galopp. Det blev till öka och minska volt i galopp så det var ju bra. Så lite mjukgörande serpentiner och öka och minska volt i trav. Superflink jenta! Så avsluta vi med att öva lite halt från galopp och trav och det behöver vi öva mer på övergångar är inte hennes bäst sida. Så på slutet gjorde vi några framdelsvändningar. Hon gör de med de må vi också öva lite mer på för de är inte så fina tyvärr. Så avslutade vi arbetspasset med en galopp upp för grusvägen. Supertungt tror jag hon tycket för hon stanna av sig själv och flåsade som jag gör när vi kom upp på toppen! Det var en härlig dag!

måndag 31 maj 2010

Tricostar vad hände?


I fredags stegrade tydligen min lilla älskling med sin forryttare så hon ramla i backen med en smäll. Så hade hon stegrat en gång till och vänt sig mot Christina som låg på backen. Det låter ju inge bra. Jag är helt chockad och undrar vad som hände?? Kan hon ha blivit biten av djur eller var det något under schabraken som gjorde ont? Har bestämt mig för att be en hästpratare ta sig ett prat med min lilla sötnos och se vad som hände. Det kom som en total chock eftersom Tricostar har varit så respektfull mot både mig och Christina. Hon har otroligt fint tålamod med mig och Christina som inte alltid gör rätt och riktigt när vi rider. Båda håller på att lära sig och hon har varit väldigt tålmodig med fel och osäkerhet. Nu vågar inte Christina rida henne något mer då är det bara för tjockisen att klättra upp och köra hårt. Igår tog vi oss ett pass på utebanan. Vädret var toppen och jag blev lite brun efter att svettats på min älskling. Hon gick toppen för det mesta men var lite sur i början av någon anledning och sprek naturligtvis. Hon hade lyckadats putta av Christina i början av träningspasset så hon fick stå fredag och lördag. Men vi tog oss igenom ett LC program i dressyr och det gick bra men i slutet var hon lite ivrig på galoppen och så har hon inte perfekta övergångar. De må jag verkligen jobba på. Idag kommer en tjej och ska prova rida Trico för och se om hon har lust att rida henne några dagar i veckan och hjälpa mig. På tisdag tänkte jag att jag skulle pröva rida ett LB program det borde hon klara bra om hon inte är för sprek. Får se till att ta ut henne ordentligt idag och sen köra massa tunga övningar innan på tisdag. Resten av veckan blir det nog bomarbete på böjt spår och MÅSTE öva på skänkelvikningar! Men det var en glädje att rida henne som vanligt!

lördag 29 maj 2010

Superdag på banan med älsklingen!

I torsdags var Tricostar och jag en tur ut med Nina och Diggo. En skrittur upp i skogen och när vi kom tillbaka till gården tog jag ett 50 minuters pass på banan för att hon skulle få ta ut sig! Vi gjorde galoppövningar på små volter och stora volter. Växla lite tempo men det är lite tungt för då blir hon sprek och vill löpa istället för att länga och korta sin galopp. Men hon var väldigt flink. Så övade vi på galopp upp på mitt linjen vid C och halt vid hälften av banana. Jag fick ta i som bara den för att få henne och stanna. Jag som trodde att hon var såååå känslig i munnen. Vi gjorde serpentiner i trav och så öka och minka vi volter i trav. Jag kände verkligen hur hon samlade sig fint i galoppen och gick ner och jobba och trampa under sig. Jag blev så stolt över min jenta! Vi avslutade med att skritta av bakom ridhuset och jag råkade skritta förbi ett sommarbete där det kom massor med hästar rusande mot oss. Trico blev lite girrad, hoppade till en gång och små galopperade. Jag satt så klart och sms Christina om hur flink hon hade varit under träningspasset men hon var så snill och bara smågalopperade och gjorde inget mer utav sig. Det är min jenta det! Supersnill med sin gravida ägare! Du är en ängel sötnosen min tack för att du är så rädd om mig!

torsdag 27 maj 2010

Åpen barnehage är toppen för hemmavarande mammor och barn!

Idag har Oliver och jag varit på åpen barnehage i Asker. Det är väldigt koseligt! Vi var ute och lekte och Oliver var helt underbart duktigt på att leka i sandlådan både själv och med andra barn. Jag blir så stolt när han sköter sig så väl. Det var första gången som vi var med utomhus i barnehagen och Oliver fullkomligt älskade det. Alla barnen äter lunch tillsammans men det gjorde vi inne för det började helt plötsligt att regna. I vanliga fall må vi underhålla Oliver för att han ska behaga att äta han är precis som far sin =) Medan mamma är alldeles för glad i mat. Men i barnehagen spiser han med friskt humör. Det är väl så kul att de andra barnen också spiser antar jag =) Efter barnehagen åkte vi in till Asker och spiste mer lunch på Art of Sushi. De har kempegod sushi där! Mums! Oliver är inte så förtjust i fisken men fullkomligt älskar riset. Oliver stormtrivs på restaurang och uppförde sig väldigt pent trots att han började bli trött och faktiskt precis ätit en lunch. Efter sushilunchen gick vi och köpte is och latte innan vi åkte hem och nu ligger min sötnos och sover ute och jag ska läsa lite nyheter på nätet! Åh så härligt det är att v ara mammaledig och kunna sitta här och kose sig med latte och nyheter på nätet =)

Välkommen hem kära gudfar!

Janina och Ille var på besök hos oss i måndags och det var så toppen mysigt! Tack för besöket kära du! Oliver var såå glad över att Janina och Ille varit hos oss så han pratar inte om något annat dessa dagar =) Så emellanåt nämner han Nenning?! Borta?! Hahah Henning välkommen hem från solen och hoppas vi kan ses snart fick denna bild från Janina när vi var på besök i storstaden!

måndag 17 maj 2010

Mina fina jenter!

Sprangträning ute på Gunnerudsgård med min fina jenta som är sååå flink till att hoppa och Christina! Önska att det var jag som fick hoppa med henne men jag får nog vänta till lillen har behagat att komma ut =) Se så nydlig hon är! Min fina häst!




























































Se den tuffa gutten!





Fått tuff trehjuling av pappan min med passande T-shirt av gudfar Are!