onsdag 8 september 2010

Ska barnmorskan bara tjata inte hjälpa?

Tisdag var det dags med besök hos barnmorskan min, graviditetsvecka 38 veckor och 2 dagar! Det har gått två och en halv veckan sen sist. Det är lite längsta laget, för så här långt gånget ska man egentligen gå varje vecka. Men hon är en aning lustig min kära barnmorska. Hjärtatslag 148 slag min, bra blodtryck och magmått 35 cm. Blodet bara spruta ur fingret när hon skulle ta blodprov och så hade jag tydligen nå orenheter i urinet igen. Men det var ju inge konstigt med det! Allt var bara bra och normalt tycket hon fram till att jag sa att det kanske är därför jag har haft så förbannat ont då. Kanske ska vi ta och kolla det lite extra? Så jag fick henne att sända in urinet till sjukhuset för odling. Hon är verkligen inte på hugget, jag hade precis berättat för henne att jag hade haft väldiga sammandragningar i två veckor, starka som värkar nästan men ikke helt där. Jag berätta att jag hade ringt till sjukhuset för jag har haft så ont så jag har varit sängliggande dessutom har jag varit väldigt illamående och kastat upp en del. Men både hon och födeavdelninge tycks tycka att allt är normal. När jag ringde brydde det sig ikke om att slå in mitt personnr för att få upp min journal och se att jag har lidigt väldigt av urinvägsinfektion och ikke heller då sett att jag varit inne för samma problem tidigare. De fråga ABSOLUT inget när jag ringde, de bara sa på en gång att allt är bra och normalt. Å trots att jag berätta att jag har fött barn innan kände det att de må förklara för mig hur en värk känns!? Som om jag inte skulle veta det som har legat med värkar i 24 timmar för typ två år sedan. Jag blir rent ut sagt förbannad! Nu verkar det ju som om jag har urinvägsinfektion igen och det är väldigt plågsamt. Eftersom det gör vont när jag är kissnödig, troligtvis på grund av trycket så vågar jag ikke tänka på hur ont det ska göra och föda med urinvägsinfektion. Dessutom känns det inte som om det är så bra för njurarna att gå med urinvägsinfektion. Så har jag väldigt ont efter jag har kissat och så gör det ganska ont hela tiden. Förutom konstant smärta och sammandragningar så illar det väldigt i magen, ryggen, höfterna och benen. Men allt är ju som det ska enligt födselavdelningen och min barnmorska. I säkerhets skull, eftersom jag ikke har så stort förtroende för min kära barnamorska så har jag kissat i en burk utifall hon skulle ha råkat slänga mitt urinprov istället för att skicka de på odling. Så ska ta mig en tur till födselavdelningen med min kissburk och kräva att det tar en titt på urinet, mig och bebisen. Tänk att man må ställa diagnosen själv för att få någon hjälp. Vad f** gör dom där då egentligen? Om de ikke klara av att ta emot ett samtal, värdera pasienten och ställa en diagnos? Istället har min barnmorska under hela min graviditet tjatat och tjatat och tjatat om jag ikke ska spise socker och att jag måste röra på mig mycket. Som om jag var en 100 kilos klump. Det är jag inte så jag förstår inte varför hon inte slutar att tjata om det och stället hör på vad jag säger?

måndag 6 september 2010

Så var det måndag igen


Varit så onyttig i helgen, bara legat på soffan och vilat mig. Jag har ju varit dålig då. Varit väldigt kvalm och kastat upp men trots det så känner jag mig som världens onyttigaste människa när jag ikke gör något ordentligt på en hel dag! Det är fruktansvärt känsla. Jag förstår mig verkligen inte på ungdomar som kan ligga hela dagen på soffan och titta på TV och inte göra NÅGON NYTTA! Så trots att jag lovade Karl att jag skulle ta det med ro idag, nu är det bara två veckor igen! Så har jag bakat matbröd. Prövat att ha i lite mer grovt mjöl i Sabina brödet som jag bakar och i stället för att göra limpor så har jag gjort runda bullar av det. Oliver älskar nämligen bullformat bröd så det är bara att rulla på=). Så har jag fått tvättat några maskiner, städat lite i lägenheten och lagat veckomatsedel och handlarlista till matbutiken. Nu ska jag se om jag kan få packa några till av våra förvaringskartonger, som jag håller på att arrangera i noga ordning, inne i vårt förråd innan jag hämtar Oliver från dagis. Idag blir det fiskgratäng till middag, en av Olivers favoriter.

Söndagstur med pappa i skogen






I söndags när jag låg hemma på soffan och mådde måttligt illa så tog Karl och Oliver en tur ute i skogen. Det ligger ett naturreservat i närheten av oss där de går lösa djur som kor, får och hästar. De var så flinka och var ute och gick i två timmar, koste sig tydligen hjärtligt för när de kom tillbaka hem och jag möte Oliver i dörren så sa han bara; -Nej! Nej! Nej! Bort! Stackarn han ville inte att turen med pappa skulle ta slut. Så var han pappig hela dagen efter det. Tänk så lite som ska till för att man ska vinna ens barns erkännande. Vi borde vara ännu mer flinka till att fina på roliga ting att göra sammen med våra barn. Det var så kul att se bilderna och höra när han berätta om alla djur de hade tittat på efter vägen. Det värmer verkligen mitt mammahjärt! Tusen tack för att du tog med Oliver på skogsturen älskling!
Lägg till bild

söndag 5 september 2010

Födelsedagsfirande!

Lördags morgon och födelsedagsfirande för Karls mamma. Karl och jag står ju alltid upp tidigt med lilla sabotören så vi gjorde ordning ent stor födelsedagsfrukost med amerikanska pannkakor, banan, blåbär, lönnsirap och florsocker. Så toppen gott! Så har ju jag bakat som en vilde tidigare i veckan så vi hade även massor med annat gott och färskt bröd. Mums! Det är så här det ska vara med stora familjefrukostar och massor med gott att kosa sig med någon gång ibland! Ska nog ta en lite bakrunda i veckan igen=)

Vi fick den stora äran att överraska med en härlig frukost och tända ljus och det blev väldigt uppskattat. Å Oliver som aldrig vill äta något åt som bara den och koste sig och satt snällt för en gång skull. Han pratar så mycket nu! Säger två och tre ordsmeningar hela tiden. Mamma och pappa blir så stolta! Det är helt fantastiskt att se sitt barn utvecklas så mycket. Tänk om man fortsatte att utvecklas i samma takt hela livet som man gör när man är liten. Tänkt vilket potensial det finns i oss människor. Så smarta vi skulle kunna vara. Men utvecklingstakten drar tyvärr ner ganska avsevärt ju större man blir, så vi är de vi är helt enkelt =)

Pappa Karl var på vårt dagis som är ett föräldrarkooperativ och hade dugnad. Det var uppröjning på schemat och han blev borta nästan hela dagen. Vi var förbi och lekte lite och det var det fler barn som gjorde så Oliver fick en fin förmiddag tillsammans med sina kompisar, som han säger från dagis.

På kvällen hade vi kallas för bestemor med middag för släkten och det var väldigt mysigt till det hände igen. Blev helt vansinnigt illamående! Det har kommit och gått under hela graviditeten och jag fattar verkligen ikke varför!? Det är så jobbigt, blir helt sängliggande och kastar upp. Dessutom var Oliver ikke heller i form och pappa duger ju ikke på småtimmarna utan det ska vara mamman sin. Så jag hade Oliver i sängen illamående och han ville så klart sova på mig, för ligga bredvid det är helt otänkbart. Tror det tryckte lite i öronen när han låg så jag fick halvsitta med honom på magen tills han somna. Men vad gör man inte för sina underbara små barn. Jag älskar dig över allt annat Oliver.

lördag 4 september 2010

Fredagsmys!

Toppen dag! Idag fick Karl sina semesterpengar OCH slutade tidigt från jobbet, han var hemma redan vid tolvtiden! Jippi hurra vilken underbar dag! Så vi gjorde oss iordning .Det betyder otroligt mycket att få lite tid att göra sig pen när man är småbarnsföräldrar och särskilt med Karls jobb som alltid går i skitiga arbetskläder och luktar grävmaskin. Han blåste till och med håret och hade på parfym. Vilken fräsching! Vi tog bilen till Asker för att hitta en födelsedagspresent till May-Britt (Karls mamma) som har födelsedag på lördag. En visp skulle inhandlas för tydligen har alla hennes vispar försvunnit. Hmm. Vi hittade en superfin på första butiken vi var på kan man ha sån tur! Karl var nöjd och belåten och jag var inte helt utsliten. Idag hade vi verkligen flyt! Så slog Karl på stort, vi spiste lunch ut! Bara han och jag! Gick till Intermezzo ett supermysigt lunchställe och koste oss med lunch och satt och prata och hade det väldigt trevligt! Det var bara sån toppen dag! Tack för det älskling!

torsdag 2 september 2010

Shoppingdag!

Jag fick väcka Oliver strax före nio igår (torsdag)! Kan inte fatta att min son sov så länge! Efter att lämnat Oliver på dagis for Kine (Karls lillasyster) och jag och handla. Först på ikea sen vidare till Sandvika storcenter. Skrev en lång inköpslista till Karl från ikea. Han ska få ta sig en tur och plocka upp allt det vi behöver till Olivers rum och vår kontorsdel. Pappa Karl har, efter att mamma tjatat i ca 6 månader, äntligen fått upp en skjutdörr till rummet som ska vara Olivers och nu börjar jag bli klar med hur inredningen skall se ut. Men jag ska vara ärlig och säga att jag verkligen inte har någon känsla för det där med inredning! Det blir liksom aldrig helt bra. Sista tiden har jag börjar försöka att gå ifrån mina egna idèer och använda liter mer av Sandra och Ellionors (nära vänner till mig som är väldigt flinka på att inreda) influenser. Försöker vara lite mer vågad med form och färg. Det blir bättre då men ikke helt bra. Jag är fortsatt för mycket jag. Jag älskar egentligen att hålla på och ordna, inreda, göra om och fixa upp men jag får liksom aldrig till det. Ska lägga ut lite bilder när vi är klara med Olivers rum och kontorsdelen så ni får se hur det blir. Så förstår ni vad jag menar. Jag fick dock inhandla skoförvaringsboxar, ilägg till Olivers nya klädbyrå, förvaringsboxar och korgar. Jag ska göra om i vår garderob i hallen så det blir lite mer ordning. Vi bor ju ganska trångt så jag försöker jobba lite på att få till en lite smart "kompak living" stil. Efter ikea turen for vi till Sandvika storcenter. Jag var in på barnenshus och köpte vagn/vagga täcke och kudde till Amanda från Fru Lyng. Toppenfint var det! På vägen hem var vi in på Baby shop och köpte påslakansätt till nya täcket och kudden och en lite gosenalle som hon ska få av Oliver. Lyckad shoppingtur må jag säga!

Vi gjorde om vårt kontor/spelrum till Olivers rum lite provisoriskt för någon vecka sen. Så han ska få lära sig att sova där innan Amanda kommer. Så just nu ser hans rum ut så här.



Inte så roligt rum med andra ord. Så jag hoppas verkligen att det blir bättre när vi får ordna upp det lite. Att vi kan få ordna så Oliver får ett lite mer lekingivande rum. Ja vi ska se vad mamma kan åstadkomma med sina inredningsfärdigheter när pappa Karl kommer hem med allt från mammas önskelista.

onsdag 1 september 2010

Vart går gränsen?

Igår var en otroligt tung dag. Jag hade väldigt ont, sammandragningar i magen och ryggen som gick ner i benen. Jag blev liggande hela dagen på soffan med mitt underbara vetebälte från Lundmyr och värktabletter och såg på TV. Jag började med supersåporna Glamour och Våra bästa år och avslutade med filmen "Remember Me". Den var helt fantastisk! Totalt drama om två människoöden och hur tillfälligheter ledde till ett möte mellan dessa människor som förändrade så många liv. Fullkomligt älskar såna filmer. Jag gjorde alltså ingen nytta som helst igår och det är ju helt gruvsamt. Skönt att veta att min mage troligtvis jobbade och stod i inför förlossningen. Nu har jag gått med starka sammandragningar konstant i flera dagar så vi får verkligen hoppas att det händer något i kroppen. På kvällen fick min kära sambo den stora äran att försöka massera bort lite av smärtan jag går med hela dagarna. Men han tycker ju att det är fruktansvärt jobbigt att klämma, särskilt när han må klämma hårt. Han vill helst bara gnugga lite. Han menar att det gör så ont i hans händer. Att han törs säga det till en höggravid kvinna. Vi satt i Olivers rum och Karl klämde någorlunda hårt två kläm sen gick tillbaka till att gnugga lite löst på benen vilket inte sätter stor fart på blodcirkulationen. Så efter att tjatat på honom flera gånger så råkade jag vräka ur mig något i still med; "- Men du är ju man, du borde väl ha lite styrka i nyperna älskling. Så kom igen och ta i så jag blir av med värken en lite stund." Visst kunde han ta i. Han blev så förbannad över min kommentar att han tog i så hårt att jag for upp ur stolen och skrek rätt ut av smärta och for halvgråtande ut ur rummet. Varpå vår lilla son kasta sig på fötterna och fullkomligt skrek av gråt och såg efter mig med stora oroliga ögon. Jag skynda tillbaka och tog honom i min famn, vagga och trösta. Tror jag kände mig som världen absolut sämsta mamma fy fy fy fy min underbara älskade lilla son blev rädd för något vi gjorde. Det var helt fruktansvärt! Idag har jag ikke svarat när han har ringt bara skickat ett sms att det är bra med mig och att han ikke behöver att oroa sig. Jag är så arg på honom för han betedde sig som ett stort barn igår och gjorde något så barnsligt och dumt. Här går jag, dag ut och dag in, med stora smärtor för att jag väntar vårt barn och ber om lite hjälp av honom för att kunna underlätta det lite. Istället för att vara tacksam för att han på ett enkelt vis kan hjälpa sin kära sambo igenom något som är vårt. Är hans respons istället att gnälla att HAN får ont i sina händer när han må klämma så hårt som jag vill. Att han sedan väljer att gör mig illa för att han blir sur över min kanske oigenomtännkte kommentar. Men när man går och har ont hela dagarna blir man lite desperat att få det att gå över. Vilken konsekvens det fick för Oliver verkade han ikke bry sig om när jag försökte prata med honom om det senare på kvällen. Egentligen tycker jag ikke att förtjänar oss. Tänk om det vore så enkelt att bara lämna en person som gör fel eller uppför sig illa. Men allt är så mycket mer komplicerat än det. Han älskar Oliver och är väldigt bra för honom och Oliver är väldigt glad i sin pappa. Men vart går gränsen? När är det bättre för ens barn att man ikke bor tillsammans? Hur kan man göra som Karl gjorde igår? Vad tänkte han på? Varför kände han ingen ånger och bad om ursäkt och varför bara somnade han på kvällen utan någon ånger för att han gjort Oliver så ledsen? Medan jag satt uppe och grät efter att Oliver hade somnat för det gjorde så ont i mitt mamma hjärta att det var vårt fel att det trillade tårar på Olivers kind. Förfärlig....