Åh så kom hon med dunder och brak vår underbara, nydliga lilla jenta! Den 14 september kl var fyra och jag var och hämta Oliver i barnhagen. Då kom den första riktiga värken. Så jag stod där över regnklädshängarna och flåsade för fullt. Ingen panik säger Anne Grethe, Olivers pedagogiska ledare, jag tar emot henne jag! Sån är hon! Alltid lika positiv och glad! Till och med jag tyckte att det var kul. Som tur var GICK jag till barnehagen för och hämta Oliver. HUR KUNDE JAG VARA SÅ DUM? Visste ju att det skulle börja vilken dag som helst hade ju gått runt med starka sammandragningar länge nu. Så det var bara att trilla min pratande två-åring hem med värkar. Han ska dessutom stanna och se och ta på precis allt efter vägen. Så liker han att sticka av så mamma måste springa efter. Toppen och hurra! Jag hade dessutom lovat att laga middag åt hela familjen just denna underbara dag. Till pappa Karl, tante Kine, Olivers besteföräldrar och Oliver så klart. Så jag for runt i köket och flåsade och gjorde fiskgratäng tills May-Britt märkte att jag uppförde mig lite underligt och fråga om jag hade värkar och då börjar de bli så starka att jag var desperat efter att få någon form av föda innan det var för sent. Låg ju med 24 timmars värkar med Oliver och kunde ikke äta en ting så jag ville ju helst slippa börja en ny 24 timmars förlossning med att vara vrålhungrig. Så mellan värkarna truade jag i mig fiskgratäng, broccoli och blomkål. Så var det dags att få lägga Oliver innan vi skulle åka in. Oliver ville så klart ikke somna eftersom det var jag som ALLTID la honom på kvällarna fram till dagen D och helt plötsligt skulle pappa lägga honom. Han märkte säkert att det var något som inte riktigt stämde för han låg och babbla i en och en halvtimmer! Är han galen!!! =) Fick i alla fall se ett av de nya avsnitten av One Tree Hill. Vad gör man ikke för att sina underbara barn ska få somna med en av sina föräldra. För han hade säkert fått men av att bli lagd av Besteföräldrarna som han älskar över allt annat. Så när Karl äntligen kom ut 20 över nio så hade jag ringt till sjukhuset och de tyckte gott jag kunde vänta ett tag till. Detta trots att jag hade mycket regelbundna värkar och jag är en andra gångsföderska. För att inte nämna att jag gått med starka, starka sammandragningar många veckor innan förlossningen satte igång. Men ungefär en halvtimme senare strax före kl 22 så kände jag att jag verkligen ville åka in. Det kändes ikke som om jag skulle dröja mig kvar hemma särskilt länge till, men den nonchalanta barnmorskan som jag pratade med i telefon tidigare hade verkligen fått mig att känna mig krävande och jobbig. Så jag blev osäker på min egen intution. Hon var nästan lite hånande i telefonen, jag kunde gått stanna hemma lite längre. Nu var väl ändå lite tidigt att tänka på att åka in det var ju trots allt mellan 3-5 minuter mellan mina värkar och de varade bara i ca 30-40 sek. De skulle åtminstone vara i 60 sek innan jag skulle fundera på att åka in. HUR KORT TID SKA DET VARA MELLAN VÄRKARNA??? Värkar som kommer regelbundet mellan 3-5 minuter tycker jag är ett gott teckan på att man kanske ska ta sig till sjukhuset. Vem vet det kan ju vara så att förlossningen är i god gång. Värkar som varar 30, 40, 60, 90 sek ?? Det beror ju helt på från när man börjar räkna värken. Tänkte hon kanske ikke på att vi möjligtvis började klocka olika? Så jag ringde in i igen och sa att jag verkligen ville komma in trots att mina värkar ikke var 60 sek långa, som jag uppfattade det. Ja ja det fick jag väl göra om jag verkligen kände att jag Måste fick jag till svar. Gissa vem som hade rätt? JAAAAAAAAAAAAAGGGGGGGG!!!! Nu började det hända ting förstår ni!! Det tar ca 10-12 minuter och köra till Drammen och det här var strax före tio på kvällen så det var ingen trafik. Jag minns ikke så mycket från bilfärden för det stod på ganska bra. Inte förrän vi kom upp på parkeringen till sjukhuset och Karl började vela. -Hm ingen parkering kan jag släppa av dig här och parkera så kommer jag sen. Å där, framför mig så såg jag tio ambulansmän och det fick mig att känna mig lite mindre panikslagen på tanken att jag skulle bli lämnad ensam en stund. Just då tog en ordentlig värk i, det gjorde helt vansinnigt ont och rätt vad det var kändes det som allt explodera och vattnet gick. Eller spruta ut. Det var som en amerikanska film! Hörde till och med när det sa SPLASH! I vår helt nya 2010 bil med vita skinnsäten! Karl blev helt panikslagen och back in bilen mellan två parkeringar i raket fart, en reserverad för sjukhusetspersonal och den andra var en handikapparkering. Ja då blev det fart på karln =) Men just efter vattnet hade gått så lättade det lite så jag sa åt Karl att han gott kunde köra in bilen på en kundparkering 4 meter framför oss istället så stod den ikke så illa till. Inne på fødeavdelningen började värkarna ta i ordentligt och nu gjorde de vansinnigt ont. Så här i efterkant kan jag nog se att det tryckte på en del för när jag stod där med en värk så kändes det som jag skulle gå igenom golvet och jag drog och tryckte Karls hand mer och mer ner mot golvet. Helt sjuk känsla! Den goda känslan jag hade i telefon med min jordmor som skulle möta oss fortsatte på när vi kom in på fødeavdelningen. Eftersom mina värkar var väldigt väldigt starka så hörde man att jag hade värkar och jag hörde personalen som satt på mottagningen ca en och halv meter framför oss men det var ingen som brydde sig om att komma ut för att möta oss trots att de visste att vi åkte från Tranby för ca 15 minuter sen. De borde ha hört mig. Men vad vet jag. Vi möte samma barnmorska som jag hade pratat med på telefon och nu skulle vi gå tillbaka till samma stället som vi kom ifrån, till ett undersöksrum för att se om jag skulle bli inlagd på føde eller få åka hem. SOM OM DET BEHÖVDES NÄR VATTNET HADE GÅTT OCH JAG HADE STARKA REGELBUNDNA VÄRKAR??!!! VEM SÄNDER HEM EN SÅN PATIENT?! De är ju helt inkompetenta jag blir förbannad när jag tänker på det nu trots att det gått så lång tid sen det hände. Undersökningen var helt underbar den triggade igång värkarna ännu mer och de avslöste varandra så jag blev sjukt illamående och då skulle jag få den stora äran att resa mig upp och gå igen till ett føderum!!! Nej redan där var det nog för mig. De var bara så opraktiska. Jag var bara öppen fyra centermeter! Jag vill inte skriva vad jag tänkte i detta ögonblick men ni kan säkert tänka er. Väl inne på rummet så försvann barnmorskan. Hon kom in en snabbis och försvann igen och jag försökte säga till henne att de var något med dessa värkar. Jag taklade dem inte. Men hon bara nonchalerade mig och frågade om jag ville bada. BADA?! Jag har legat i en 24 timmars förlossning utan problem. Detta var vansinne! Jag försökte ännu en gång förklara att jag hade klarat en 24 timmars förlossning fint men att det var något med dessa värkar. Men hon erbjöd bad och vetekudde och jag bara låg där utan att kunna röra mig och uppgiven över att hon inte hörde på mig. Jag klarade ikke att prata och det kände som om jag höll på att mista medvetandet. Jag gick med på bad och vetekudde men Karl fick ta den bort för det kändes som jag höll på att bryta ryggen när den låg i korsryggen under en värk. Jag kände mig desperat och det var inte en känsla jag hade under hela min förlossning med Oliver. Vad visste jag om förlossningar jag hade ju bara varit med om en förut och hon skulle dessutom gå av sitt pass snart så hon hade inte tid att vara inne och gulla runt med någon smärtsvag andra gångsföderska. Tillslut tror jag Karl tyckte att det blev lite väl obehagligt och hjälpte mig att säga ifrån om att det nog var bäst att vi struntade i badet och att jag åtministone fick en Epiudral istället. Tror att det var Karl som till slut fick henne att inse att det var något onaturligt med dess värkar eftersom han hade upplevt mig tackla en mycket längre förlossningen en ett par timmar. Hon började inse att det var något som ikke var helt normalt med värkarna och började prata om morfin och så fick jag en morfinspruta i benet men hon sa att det var viktigt att jag tog den nu, ikke precis innan barnet kom ut. Den hjälpte INGENTING!! Klockan var kvart på elva på kvällen och ca en kvart senare kom narkosläkaren in. Han skulle presentera sig och ta i hand och jag vet ikke allt han skulle göra och han tog ikke heller någon direkt notis om att jag ikke kunde prata för att jag hade så vont och att de ikke var någon riktig paus mellan dessa härliga värkar. Den enda personen som jag desperat ville ha i närheten var Karl och jag bad honom att hjälpa mig slappna av för det kändes som jag inte klarade det. Å om det är något jag är god till, alltid varit god till är att hitta ro och slappna av i svåra stunder. Jag har flera gånger under mitt liv varit tvungen att ta mig igenom saker som har krävt att jag fokusera på att bara finna en punkt av ro inom mig och ta mig dit. Men nu gick det ikke hur mycket jag än försökte. Jag minns lite vagt att samtidigt som narkosläkaren bad mig sätt mig upp för att ta epuidralen så var det vaktbyte av barnmorska. Jag minns också att jag tänkte; Ska jag sätta mig upp??!! Hur f** ska det gå till jag kan ju knappt röra mig. Hur ska jag kunna sitta på kanten av sjuksängen, som var för hög för att jag skulle kunna ha fötterna i golvet, och balansera samtidig som jag har värkar? Det bara går inte. Det var verkligen så tillrättalagt för att föda barn där! Tror till och med att jag frågade honom om jag verkligen skulle sitta? Om det inte var bättre att jag låg på sidan som jag gjorde när jag fick epuidral under Olivers förlossning. Är det inte viktigt att man sitter stilla när man tar epuidral? Hur tror han att någon med så starka värkar kan sitta framåtlutande och stilla? Kanske det hade funkat för någon annan vad vet jag? Men är det inte bättre att höra på personen i fråga? Minns inte hur det var under förlossningen med Oliver om jag hade svårt att vara framåtlutad men denna gång så prövade jag att sitta framåtlutad vid ett tillfälle och det var bara helt förfärligt. Men å andra sidan innan man tar epuidral ska man inte göra en undersökning för att se hur mycket man är öppen? Det gjordes inte. Och inte heller kollade hon hur mycket jag var öppen innan hon satte en morfinsputa i benet på mig och det hade tydligen också betydelse för hur mycket man var öppen. Vilket fall som helst så hjälpte Karl mig upp mot sittande ställning medan barnmorskorna lämnade över och i samma stund som jag kom upp så satte jag mig på något som triggade igång pressvärkarna något sjukt! Jag satte mig på Amandas huvud som delvis var ute! Om inte Karl hade stått där och tagit i mot mig hade jag ramlat rätt i golvet! Jag ramlade över Karl och såg på honom med panik i ögonen när pressvärkarna drog igång och bara skrek. Hon kommer!!! Hon kommer nu!!! Jag må upp på sängen igen! Så min långa men väldigt smala Karl fick stålmannen krafter och slängde otroligt stora mig tillbaka på sängen och pressvärkarna bara slet. Jag kan så här i efterhand upplysa om att det INTE är särskilt skönt att bli slängt runt med när man har värkar! Det var bara så overkligt ohyggligt så ni anar inte. Väl uppe på sängen sökte jag min nya barnmorska förbrillt medan pressvärkarna bara fortsatte och fortsatte. Skulle jag pressa eller hålla igen? Dessutom hade jag fortsatt trosor på mig! Barnmorska fick av mig trosorna och där mellan mina ben såg jag en barnmorska med panik i både ögon och röst som skrek; - Ungen kommer nu!! Den kommer!!! Jag har inga handskar!!!!.......Jag har inga handskar???? Vad är det för något att säga när halva ungen är ute? Jag frågade henne upprepade gånger om jag skulle pressa eller inte men fick inge svar. Det enda hon tjata om var att hon inte hade några handskar på sig och till slut skickade hon iväg Karl. Min ända trygghet som jag höll panikartat i under detta kaotiska ögonblick. Karl fick bände loss min händer medan jag skrek; - DU KAN INTE GÅ NU! JAG FÖDER JU! Jag kan inte beskriva den paniken jag kände när han lämnade min sida i just detta ögonblick. Det kändes som om det var tack vare honom som jag inte ramla ner från sängen. Som om det var hans förtjänst att jag inte föll. Så bara försvann han. Han var inte längre där. Det känns som ett sår i min själ. Det var bara så förfärligt. Jag kände mig så ensam och utelämnad. Han var min mur, min trygghet. Händelsen kändes både som en sekund och en hel evighet samtidigt. När hon äntligen fått på sig handskarna och jag såg att hon börja få tillbaka lite färg i ansiktet frågade jag igen om jag skulle pressa eller hålla igen. -Vad är det som händer? halvskrek jag till henne? Är hon på väg ut eller inte? Då svarade hon; -Bebisen biter mig i fingret så den är nästan ute. Bra jobbat! BRA JOBBAT???? Jag hade ikke behövt föda på något sjukhus! Jag hade bara kunna fött ungen hemma. Det var nästan ingen inne hos mig förrän huvudet på ungen var ute och då är ju hela jobbet gjort! Då är det ju i princip klart. Resten halkar ju bara ut av sig själv! Så jag säger till Drammens sjukhus, som en god vän brukar att säga; TACK FÖR INGET!!!!!! Jag är verkligen förbannad över denna upplevels. Jag känner att jag på sätt och viss missa mitt egna barns födelse. Om jag ändå hade vetat att jag skulle föda ensam. Om det ändå hade varit hemma eller i bilen så jag hade varit förberedd på att jag skulle få göra allt jobb alena och utan någon sjukhuspersonal "närvarande". Då hade jag väl troligtvis också haft Karls fulla uppmärksamhet och stött i stället för att han skulle fara runt och agera undersköterska. En värk till så var hon ute och låg på mitt bröst. Men till en början var jag så förbannad över allt jag hade upplevt så jag inte kunde koncentrera mig på mitt lilla underverk. Men snabbt fann jag mig och la all mitt fokus på min vackra lilla dotter som låg så stilla och tillfreds på min mage och försökte öppna ögonen och vänja sig vid sitt nya tillstånd utanför livmodern. Tänk så fantastiskt det är att denna lilla varelse har legat ihop krypt inne i mig tills för bara några minuter sedan. Nu var hon här och jag kunde ta på henne, krama och kosa mig med min underbara, perfekta dotter. För perfekt var hon. Tio fingrar och tio tår. Vägde 3720 gram och var 48 cm lång och självklart den nydligaste lilla jenta jag någonsin skådat=)
