Vi fortsätter att vara sjuka

Nu är vi alla i familjen ganska tätta. Det är värst med Amanda hon har feber, hosta och är kempesnuvig, min stackars lilla jenta. Oliver har hostat en del natten till idag men det hade varit bra i barnehagen. En pigg och väldigt glad men dock snuvig guttunge. Pappa Karl är kempetätt och hostar och jag känner bara lite av det. Jag sa ju att jag inte kommer bli sjuk=) Men nu prövar vi vårt yttersta och bli friska jag har faktiskt bara dammsugit idag. Åh och tvättat ett par maskiner. Men annars har jag suttit hela dagen med Amanda i famnen och hon har sovit massor. Min flinka lilla jenta är så duktig på att sova och återhämta sig. Vi tre tiden la jag dock ner henne på soffan. Hämtade Oliver så Kine och Daniel passa på Amanda. Hon vakna så klart nästan direkt efter att jag hade lagt henne ned. Oliver var överlycklig över att Daniel var här så han sprang och gled på knäna över golvet för att imponera på honom. Så tog han med honom ned för att visa hela sin traktor och bilsamling. Han var så stolt älsklingen vår. Vid halv fem kom pappa Karl hem med pizza det var det ända vi orka här idag. Sen fortsatte jag och Amanda i soffan med Gilmore Girls, Ghost wisper och Vampire Dairy. Nu är hon lite vaken och jag ska duscha sen ska Karl och jag pröva och se på Criminal Minds. Hoppas vi alla mår bättre imorgon och att natten inte blir allt för tung. Jag prövar hårt med att inte slita ut mig och ungå allt negativt som kommer med det. Så jag känner mig nöjd med den lugna dagen jag har haft framför TV med Amanda idag!

Prövar mig på piano med sjuka barn

Idag är Oliver tillbaka i barnehagen och koser sig massor! Amanda vakna och var lite tätt, med feber och hosta. Min lilla älskling, mamma ska ta hand om dig ordentlig idag. Jag körde Oliver till barnehagen på pulka och Amanda var hemma med bestemor så hon slapp gå ut. Hon verkar dock mycket bättre lite ut över dagen. Hade mycket mindre feber och hosta nästan ingenting. Vi lekte och koste oss och hon sov en timme på förmiddagen och så övade jag på att spela lite piano. Jag prövar och lära mig att spela piano. Det är kempegøy! Nu klarar jag och spela Merrily we roll along, Bjellerklang, Gubben Noa, Ode to joy, Posemannes bil, New World, så Aura Lee och Oh when the saints lite sämre. Amanda tycker det är kempekoseligt hon sitter ofta bredvid och gungar i sin baby björn stol och somnar sakta in när jag spelar =). Eftersom Amanda var bättre var hon med till barnehagen och hämta Oliver på eftermiddagen. Somnade så fort hon kom ut i vagnen och sov runt två timmar. Så Oliver fick vara kvar och limma lite i barnehagen innan vi gick hem. Han tycker det är så toppenkul att limma sammen ting. Amanda sov medan jag och Oliver lagade middag till pappa. Det blev tomatsoppa med makaroner och pannkakor. En av Olivers favoriter så han åt en hel del! På kvällen blev det så klart oroligt. Amanda fick mer feber och Oliver var sliten efter första dagen i barnehagen så det blev en hel del gråting. Oliver somnade framemot åtta så det var en bra kväll. Men stackars Amanda somnade vid elva halv tolv så det var också väldigt bra egentligen och sov till kl 02:00 första gången hon vakna och då hade hon 39 graders feber så jag fick ge henne ett piller och lite mat så somnade hon igen men sov ganska oroligt resten av natten. Min stackars lilla älskling hoppas du snart blir frisk igen! Blev ingen tur igår eftersom även mamma Petronella känner sig dålig. Men jag vilar mig ett par dagar så är jag snart som ny igen. Jag kommer inte bli nå sjuk. Är bara lite tätt och lite ont i halsen så går det över sen och åter tillbaka på vägen och tränar!

Vardagslivet med barn blir aldrig en tråkig och enformig vardag

Barnen: Oliver var hemma från barnehagen både måndag och tisdag med hosta. Han har haft feber i helgen så jag ville ha honom hemma tills han blir ordentligt frisk innan han ska tillbaka till barnehagen. Han har haft dåligt med vita blodkroppar och haft dåligt immunförsvar så det gäller att passa gott på vår lilla älskling. Eftersom jag är hemma med Amanda så kan jag ju ta tillfället i akt och få mysa så mycket som möjligt med dem. Så vi har kost oss med film, lagt pussel och klossar, lekt med bilar, ritat och limat.. Vi har haft ett par toppen dagar faktiskt=) Oliver har helt plötsligt slagit om och blivit en fröjd att ha att göra med. Klart att han har lite två-års fasoner kvar med ett härligt tillhörande temperament. Men nu spiser han och så sover han väldigt bra, förutom de dagar han har varit sjuk då har han så klart hostat och drömt en del och vaknat på natten och gråtit. Men annars har det varit toppen. Karl och jag har verklige känt att det har lättat så mycket de senaste veckorna. Han har fått varit frisk, han har ätit med god aptit, sovit gott på nätterna och lekt och pratat massor med både oss men också en hel del själv. Det är sånt stort framsteg för vår familj. Jag känner mig så lycklig och heldig dessa dagar. Är det så här det känns att ha barn då är det ju helt fantastiskt!!!

I går natt reagerade Amanda på något som jag hade ätit i förgår kväll och fått massor med utslag som klia så hon sov väldigt oroligt på natten. På morgonen hade hon bajsat igenom sin body, sin pyjamas och i mammas säng. Så vi for upp och böt blöja, sängkläder och gjorde oss iordning. Jag fick smörja henne med kortisonkräm och ge henne antihistamin. Efter att jag var färdig med Oliver och vi hade spist frukost så somnade Amanda och sova i tre timmar!!!!! Det var ju helt fantastiskt skönt för henne att hon fick sova så länge ostört! Hon var så klart på toppen humör när hon vakna efter en sån god sömn! Hon är för det mesta en väldigt glad bebis trots att hon sliter med exem, utslag och att hon inte får sova ordentligt. Hon är en riktig liten lycka min underbara bebis! Så pratar hon massor och leker med sina leker. Hon har även börjat att vända sig från mage till rygg! Du är så flink jenta mi!

Träningsmässigt: I måndags fick jag gå en tur när Karl kom hem från jobbet men eftersom vi bor i en lägenhet i botten av Karls mamma och pappas hus så har vi inte så mycket soltid här. Det känns verkligen när man må vara inne med sjuka barn. Så igår fick jag gå mig en tur mitt på dagen sammen med Amanda och fick lite sol på mig. Oliver var uppe hos bestemor sin och spiste lunch! Åh det var så härligt! Tusen tack för det! Vi gick i 45 minuter och det var mycket uppförsbackar så jag var ganska svettig när jag kom hem!

Jag lämna Amanda utanför i vagen ordentligt nerbäddad för och se om hon skulle få sova något. Hon vakna ca fyra gånger under den senaste timmen som jag gick ut och vagga henne till sömns. Hon fick ca 2, 5 timmes någorlunda sammanhängande sömn igår på dagen och det var väl så där.Målet mitt är att hon sover ostört och sammanhängande mella 2-3 timmar. Jag jobbar med att få henne att vara vaken tre timmar på morgonen sen sova 2-3 timmar sammanhängande. Vaken igen runt tre timmar för att sen få sig en någorlunda lång lur på eftermiddag. Men än så länge är det bara uppstyckat. Jag fick i alla fall göra 20 armhävningar och 60 sit-ups mellan gångerna jag gick ut och vagga på Amanda. Fick dock lite motstånd eftersom Oliver låg på mig eller la sina ben över mig när jag prövade och träna. Haha ja vad ska man göra? Han tyckte i alla fall att det var väldigt spännande att vara med.

Jag vet! Jag är ett kontrollfreak!

Det är helt underbart att ha barn! Det absolut bästa som har hänt mig. Men av någon konstig anledning så trodde jag att ha familj och bli mamma var något som bara skulle lösa sig helt magiskt av sig själv. Att det inte skulle vara något jobb, utan bara en dans på rosor. SÅ FEL MAN KAN HA!!! Jag tror nog, att vara mamma, är bland de svåraste jobben i världen och det är absolut ingen "peace of cake" att skapa en harmonisk och någorlunda fungerande familj med två små blöjbarn=). Jag fattar inte vad jag tänkte på? Såg inge som helst ansträningar eller jobb med att skaffa barn och bilda en familj. Men att skapa familj och ha en fungerande vardag kräver all min energi och kompetens. Vet inte varför jag trodde att det skulle bli så lätt? Jag var övertygad om att jag var skapt till att vara mamma och ha en stor familj med MÅNGA barn. Nu tänker jag snarare,om jag tar mig ur småbarnsåren med sinnet i någorlunda behåll så ska jag då absolut inte skaffa några flera barn trots att jag älskar och avgudar mina barn över allt annat på jorden. Kanske är det därför det är så svårt? För att man älskar de så innerligt och är beredd på att göra vad som helst för dem. Hela tiden sätter man sig själv så långt ner på sin personliga lista så man glömmer att ta hand om sig själv eller göra något för sig själv. Till slut är man helt slutkörd och inser att man må göra något för sin egen skull innan man rasar samman. Å då gör man det! Det som inte är så smart. Åker till närmaste butik eller köpcenter och köper massor med onödiga och onödigt dyra ting, på så kort tid som möjligt, eftersom man har blivit van till att göra allting i rekord snabb fart med småbarn. Så får man ångest för att man brukt massor med pengar och bara har mammapengar, i mitt fall ingen inkomst alls eftersom jag har flyttat från ett land till ett annat och skaffat barn utan att jobba emellan. Ångest för att jag brukar Karls pengar på saker som vi egentligen inte behöver, när vi egentligen borde spara så vi kan få köpa oss något eget och flytta ut ur lägenheten som ligger i hans föräldrars hus. Men de kändes så viktigt när jag köpte det. För att dämpa den ångesten må jag vara extra snäll mot mina barn och min man och så sliter jag ut mig ännu mer. Du förstår, inte sant? Det blir en ond cirkel.

Så nu har jag bestämt mig för att ta kontroll över mitt liv. Det är jag som bestämmer över mitt liv. Det är jag som är ansvarig för vad som sker i mitt liv. Jag tänker sluta vara en åskådare i mitt eget liv. Sluta sitta bredvid och klaga att inget går som jag vill. Istället för att låta den onda hjulet snurra mig okontrollerat runt har jag satt upp några regler och utmaningar som jag nu ska ta mig an. Så planen min är följande.

Regel nr 1 Få god sömn och se till att jag inte blir utsliten. Jag må pröva att hela tiden motverka att jag får för lite sömn och blir utsliten. Allt blir så förfärligt jobbigt om man blir utslien. Det tär på en själv och alla relationer man har om man går omkring och alltid är utsliten för att man inte sover och ser efter sig själv tillräckligt. För att inte tala om vad det gör med immunförsvaret. Så från och med nu är min primära uppgift att se till att jag hela tiden får någorlunda god sömn och det har Karl och jag löst med att jag sover några timmar ordentligt på kvällen/förnatten då Karl är uppe med Amanda. Då är tanken att jag ska sova åtminstone tre timmar ostört. Det har funkat bra. Jag har inte alltid fått sova tre timmar ostört men jag har åtminstone fått sova runt en timme och mer och det är helt UNDERBART! På så sätt kan jag kontrollera att jag inte blir helt slutkörd.

Då är regel nr 2 Träna regelbundet, det ger mer energi, starkare kropp och bättre självkänsla. För att se resultat så har jag vägt och mätt mig inför min utmaning. Och för att ha något att utgå ifrån. Så här kommer något personligt. Min vikt och mina mått. Jag börjar alltså på 72 kilo med midjemått på 99 cm, stuss/rumpa 104 cm så valde jag att mäta mina överarmar på 29 cm och mina lår på 53 cm. Jag tycker inte att det är särskilt smickrande mått. Men nu kan det bara bli bättre!=) Eftersom jag nu har avslöjat mina mått blir det en morot att verkligen visa resultat framöver. Nu kan jag inte sätta mig ned och ta en kaffe i soffan istället för att ta en tur med Amanda i vagnen. Nu må jag visa resultat =) Jag ska så ofta som möjligt rapportera vad jag har fått till att träna under dagen. Helst ska jag rapportera varje dag. Nu önskar jag mig en pulsklocka så jag ska se hur många kalorier jag gör av med per träningspass. Träningen kommer till en början bestå av att gå tur med Amanda på Tranby. Vilket är mycket god träning eftersom det är helt vansinnigt mycket backar här. Så sit-ups, armhävningar och lite andra små övningar som går att utföra i hemmet medan Amanda sover. Eftervart jag blir starkare så hoppas jag kunna komma ut på skidor när Karl kommit hem efter jobb på kvällen och ta upp intervallträningen i en av superbackarna här i närheten. Hur mycket jag kommer att klara av och träning påverkas inte bara av huruvida jag orkar eller inte orkar komma mig ut. Jag är ju ävem beroende av att Amanda klarar av att sova på dagarna för att få något gjort. Hon blev fyra månader den 14 september och just nu så har hon inge vidare rutiner för soving på grund av att hon sliter med exem. Så hennes sovrutiner är, som jag tidigare nämnt,helt förfärliga. Så det blir spännande att följa med på hur hennes rutiner kommer att utvecklas och hur min träning kommer att gå.

Regel nr 3 Bara godis på helgerna. Karl och jag har bestämt att vi bara ska äta godis på helgerna och helst bara på lördagarna. Men vi prövar och lära Oliver att man ska spara så ibland är det lite godis kvar till söndag. Det är ju inte så gott att spara godisen till nästa lördag de blir ju snabbt, segt eller hårt. Så helgerna ska vara lov att äta godis, men med måtta. Om jag ska vara ärlig så går det inte så väldigt bra. Jag har problem med att jag blir hungrig och sugen på kvällen. Det går bra hela dagen men så kommer kvällen och då blir jag supersugen på nå godis och så blir jag vrålhungrig. Känns som det är ett stort, tomt håll i magen. Är det någon som kan förklara varför det är så?

Regel nr 4 maten vi spiser må bli mer hälsosam och innehålla mer näring. Jag ska dessutom ta hjälp av en homopat för att få ordning på alla allergi som finns i vår familj. Karl är allergisk mot en hel del mat men osäker själv på vad. Amanda reagerar på väldigt mycket som jag spiser och hon har till och med reagerat på melkersättning. Så nu må jag få reda ut vad jag kan spise så Amanda mår bra och vad Karl må vara försiktig med. Det är jättesvårt med mat. Det blir ofta dyrt och inte särskilt hälsosamt tror jag. Vi äter alldeles för lite ren mat. Rena produkter som ren kycklig, för lite sallad, rotfrukter osv. Allt detta ska bli väldigt spännande men säker också väldigt svårt. Men jag glädjer mig ordentligt till att få kontroll över mitt eget liv.

Stor dag för Oliver!

Lördags var en stor dag för vår lilla Oliver! För det första var han hos frisören för första gången! Jag var livrädd att min underbara två-åring skulle riva ner varenda hylla med hårprodukter. Han är nämligen helt vansinnigt glad i hårprodukter och smink. Massa smink till håret säger han med stor entusiasm. -Oliver ha massa smink i håret! ropar han förtjust när han ser mamma eller pappa ordna håret. Om vi inte genast svarar kommer två-års temperamentet fram och han slänger sig på golvet och skriker. Man vet att man lever när man har en stark två-åring i huset! =) Du må vara rask till att responera annars tar han för givet att svaret är nej och kämpar emot med all sin kraft för att få sin vilja igenom. Vi har, som alla föräldrar till två-åringar, kommit överens om att vi ska välja våra fajter. Det gäller med andra ord att responera raskt och postitivt innan han hinner förutsäga ett nej. Å det är inte det lättaste, för han är mycket snabbare att komma fram till en slultsats än man kan tro. Han utmanar oss! Helt underbart! =) Han uppförde sig dock exemplariskt under tiden vi väntade. Han klättrade bara upp på det lilla tidningsbordet en gång! Han hörde på mamman sin när hon sa att det inte var lov! Tänka sig! Jag var så stolt. Själva klippningen gick på räls. Han fick sitta i en stol som var som en traktor och allt var så spännande. Han satt som en ljus och koste sig. Rörde på ratten till traktorn lite då och då och prata massor med frisören. Hon tyckte att han var kempeflink och mamma var så stolt så det kändes som hjärta skulle spricka! Hon fick klippa, tog lite med rakmaskin och hårblåsen. Så avslutade vi med "smink" (vax) i håret och Oliver tindrade av glädje. När vi kom hem var han i extas och berätta för pappa att han hade fått massor med smink i håret. Efter frisörbesöket tog Oliver och jag mig en liten shoppingtur på vägen tillbaka till bilen. Det blev en ullklänning i beige med matchande paljetter på som jag hade på jultrefesten senare på eftermiddagen. Ett par strumpor med fleece på insidan! De var ju bara så sköna. Visste inte att det fanns såna! En tummen upp för dessa! En fin svart kofta i ull med pärlknappar och en ring från Dyberg och Kern. Åh en superfin tunn kofta med blonder/spets på ryggen. Men larmet satt kvar på den när jag kom hem så jag ska ta en bild på den när jag fått åkt och ta bort larmet. Den var verkligen kempefin! Å billig! 399 kr från början och så var det halva priset på den! Som hittat! Efter denna lyckade shoppingtur avslutade Oliver och jag med en lunch på ett kafè och sen åkte vi hem för att sova lite innan vi skulle på jultrefesten!




Oliver första jultrefest blev en stor succè! Han koste sig innerligt med alla sina vänner från barnehagen. De sprang runt och lekte utan att riva verken grann eller kakbordet. Helt fantastiskt att se att allt går sig till ju äldre de blir. Vem hade kunnat ana det i de tuffaste stunderna? Vi hade ordnat med sång och underhållning för barnen och då kunde föräldrarna, besteföräldra, tante, onkel eller de som var med, kose sig med en fika medan barnen sjöng och lekte tillsammans med en av föräldrarna i föräldrargruppen som är musiklärare. Hon är verkligen kempeflink och barnen var så förnöjda. Jag kunde så klart inte låta vara och vara med in och se på när barnen storkoste sig och sjöng! Efter sång och lek var det fika för alla barn och vuxna. Sen blev det dans runt juleträdet med livemusik på gitarr och piano! Det var så toppen! Oliver och jag slängde oss i dansen med Mia och pappa Jorik. Karl passa på Amanda som stortrivdes med allt stoj och stök runt sig, passa på och tog lite bilder på Oliver och mig! Så kom jultomten förbi med godispåsar till barnen och det var ju bara helt toppen! Det passade väldigt bra för oss, vi vill ju att Oliver ska få tro på tomten ett par år till egentligen. Men på julafton valde, eller orka inte, jag vet inte varför, men bestefar valde att inte ha på sig tomtemask utan satte bara på sig tomtedräkten så Oliver såg ju att tomten var bestefar. Att det inte var någon riktig tomte. Hoppas bara att han inte klarar och koppla det och inte kommer ihåg det till nästa jul. Det vore så koseligt om vi fick ha många jular att se framemot när Oliver och Amanda väntar och längtar förväntansfullt efter tomten. Har ju sett så mycket fram emot just den delen med att ha barn. Spänningen och förväntningen inför julafton. Trollbindande historier om tomten och allt det mystiska inför julafton. Sätta ut julgröt till tomten kvällen innan julafton. Läsa historier om tomten och hans nissar. All denna spänning och mystik kan ju vara som bortblåst om det nu är så att Oliver har fattat att det inte finns någon tomte. Det vore så oerhört tragiskt i sånt fall. Men jag har hopp om att min lilla två-åring inte har förstått att det inte finns någon tomte och att han näst år och åren efter det inte minns julen när han var två och bestefar bara hade tomtedräkten på sig. Tusen tack för all hjälp familjen Stokke. Ibland vet jag inte hur de tänker? Kanske de ska pröva vara lite rädd om allt de har och inte bara ta det för givet. Min familj, min mamma, pappa, farmor, farfar och mina nära vänner har fått offra sitt nära band till mig och mina barn för att de ska få ha sin älskade son och sina barnbarn nära sig. Känner aldrig att det är någon som är särskilt tacksam för att jag har varit den som har lämnat allt. Så här i efterkant ser jag kanske att det hade varit mer viktigt för mig att vara kvar hos mina nära och kära vänner och byggt vidare på den fina relation som jag och pappa har fått de senaste åren. Framför allt hedra min farmor och farfar med att få lära känna och få vara nära sina barnbarns barn. Eftersom de alltid har ställt upp på mig och varit så omsorgsfulla och trogna mig genom hela mitt liv. Men ett stort tack ska familjen Stokke ha för sin insats under julen när jag fick min första streptokokinfektion. Att Oliver, Amanda och Karl fick vara uppe hos dem och leka och spise och fira jul medan jag låg till sängs. Det var skönt att veta att de fick julstök och firande runt sig när mamma inte kunde vara med och skapa en fröjdesfull jul så som mammor ska göra. Nästa år mina änglar så ska ni få den finaste julen ni kan tänka er!

Är detta verkligen mitt liv?

Det gick två dagar så fick jag tillbaka mina streptokoker. Helt otroligt! Började känna mig dålig på söndags kvällen så jag gick och la mig tidigt och vakna på natten och mådde så dålig igen. Den här gången kastade jag upp också. På morgonen tog Karl med mig till min fastlege. Det var så klart streptokoker och jag fick en ny antibiotika kur. 4 gram om dagen i 10 dagar så fick jag tabletter mot illamående också så jag skulle klara av att behålla antibiotikan. Härligt när det blir så tycker jag. Kändes lite sunkigt att jag var tvungen att äta en sorts tabletter för att få behålla ett annat par. Eftersom jag kände mig ganska borta och yr hela tiden så tog doktorn mitt blodtrycket. 90/60. Inte helt bra med andra ord. Medan Karl och jag var hos legen var snälla, rara, underbara Are hos oss och tog hand om våra barn. Du är verkligen en klippa Are! Starkt gjort att passa en två-åring och ett spädbarn på en och samma gång! Du kommer att blir en toppen pappa du! Du är en ängel som alltid ställer upp när vi behöver. Som alltid kommer och hälsar på så fort du är i Lier trots att hela dagen och halva kvällen går åt till lek och småbarns sysslor. Are stannade och hjälpte Karl med Oliver och Amanda tills Karls föräldra kom hem efter jobbet och de skulle äta middag tillsammans. Tusen, tusen tack Are! Jag kan inte tacka dig nog för all din hjälp! Då var det bara och lägga sig och vänta på att medicinen skulle hjälpa. Läkaren trodde dock att det skulle ta ca två dygn innan jag kände mig bättre. Så det var bara och härda ut. Det är inte kul någonstans och ha streptokoker. Det gör helt djävulskt ont i halsen och man känner sig helt förfärlig i kroppen. Det spelar ingen roll vad man gör. Inte ens ligga och vila gör att det känns bättre. Men man har inte så mycket val för det är inte snack om att stå upp och göra något. Det är i princip omöjligt för man mår så förfärligt dåligt. De gångerna jag kravlade mig ur sängen för att gå på toaletten eller dricka något så fick jag gå framåtlutat så jag inte skulle svimma. På tisdag skulle Karl var hemma från jobbet och hjälpa mig med Amanda eftersom jag fortsatt var sängliggande med uppemot 40 graders feber. Men av någon oförklarlig anledning blev det lite väl rörigt denna tisdag. Inte så ovanligt dock för så fort jag är lite ur gänger och inte har det fulla ansvaret och översikten så blir Karl orolig, frustrerad och slutligen sur eller förbannad och beter sig som ett barn. Denna gång var det kanske en kombination att han fått tagit så mycket ansvar för barnen alena den senaste dagen. Förra gången jag var sjuk så var nämligen hans föräldrar och lillasyster hemma och hjälpte honom under hela julen och sjukperioden. Så var nog inte Karls pappa helt överlycklig över att han inte kunde jobba. Det är alltid lite känsligt när Karl må vara hemma från jobbet. Trots att han nästan aldrig är det. Har det varit något så i första hand får jag klara mig så långt det bara är möjligt eller så kan jag få lite hjälp av Karls syster eller mamma. Det är snällt att de vill hjälpa till men om jag behöver få lite sömn som oftast är fallet är det inte så briljant eftersom man blir störde en hel del, de inte vet vilka rutiner barnen har eller vad alla saker finns. Det borde egentligen vara jag som är förbannad och sur och gör uppror. Föresten så tror jag att jag gör det. Men min vilja och önskningar har inte varit lika viktiga som resten av familjens. Jag har sagt ifrån när jag har blivit lämnad ensam med barnen när jag är sjuk eller helt enkelt blir lämnad ensam med barnen för mycket eftersom det är så mycket annat som Karl ska hjälpa sin familj (dvs sin mamma och pappa) med. När han är ledig så är han ändå inte hemma eftersom han är ute och hjälper dem med något. Exempelvis hämtar ved, kör snöfräser, skottar snö (så skottar han inte vår trappa så jag kommer inte upp med barnvagnen utan må sätta igång och skotta med en bebis som ligger och hyllskriker i vagnen. Då har han varit ute dagen innan och röjt unnan snö på gården så jag har fått varit alena med båda barnen och resultatet är ändå hopplöst för min del. Men hans föräldrar har i alla fall fått ordnat för sig och det är ju bra) Så jag protesterar och blir förbannad och det hjälper lite och lite för varje gång och nu två år senare så börjar Karl förstå att hans primära familj, hans största ansvar är, sina egna barn och sin sambo inte hans mamma och pappa. Jippi Hurra! För trots att jag har varit sjuk så har inte Karl varit hemma från jobbet. Jag har haft uppemot 40 graders feber och varit helt alena med två barn 14 timmar under natten och inte fått något direkt hjälp under dagen för då må ju Karl vila när han jobbat natt. Vilket har slutat med att jag inte har sovit på tre dygn med hög feber. (Karls far har satt upp honom på nattarbete när Amanda var en månad gammal och så stack hela familjen iväg på jakt.) Trots det så har Karl inte lämnat sin älskade grävmaskin och jobb för att komma hem för att hjälpa mig. Så, så trogen Karl är sitt jobb så borde pappa chef inte vara så upprörd över att Karl är hemma när jag är så sjuk att jag knappt klara att gå ur sängen, inte klarar att spise något, inte klarar av att ta hand om barnen och definitivt borde sova. Då verkar det som om pappa chef går runt och är frustrerad och låter sin frustration gå ut över Karl vilket leder till väldigt dålig stämning i vår lilla familj där jag ligger med ångest över att jag är sjuk och Karl må vara hemma från jobbet så jag ska få sova och bli frisk igen. Jag har ju blivit sjuk av att jag sovit så lite under två år sedan Oliver kom eftersom vi har slitit så med att han inte sover ordentligt på natten och det har inte funnits NÅGON HJÄLP att få. Verken proffisionellt eller i form av avlasning från familjen. Har aldrig riktigt förstått varför det har blivit så infekterat att Karl är hemma från jobbet vid sjukdom eftersom han bara varit hemma högst sju dagar på två år. Å Karl har två småbarn!? Jag vet inte vad ni andra tycker, men för mig som har jobbat med personal så är detta en mycket låg frånvarosiffra? I Sverige har vi 60 VAB (vård av sjukt barn) dagar även kallade tillfälliga föräldrardagar som du kan använda utan any questions asked. Ytterligare 60 dagar, dock med några få restrektioner. Och om det visar sig att du har ett allvarligt sjukt barn så kan du naturligtvis få flera tillfälliga sjukdagar från försäkringskassa. Detta är så klart självklart eftersom Sverige är ett utvecklat så kallat industriland med ett utarbetat och fungerande socialsystem som bytts upp av medlemmarnas skattepengar. Norge är entligt min mening, jag kan dock ha fel, likvärdigt med Sveriges välfärdsamhälle så Karls frånvaro borde inte vara något att diskutera. Frånvaron har bestått av två dagar precis när vi flytta hit som han var hemma pga att han själv var sjuk, magsjuk och feber. Så är det möjligt att han var hemma ett par dagar när jag hade streptokokinfektion oktober 2009. Då var jag väldigt dålig, hade oregelbundet EKG och de ville att vi skulle komma tillbaka så fort Karl såg minsta tecken på att jag blev sämre för då var de tvugna att lägga in mig. Är inte det anledning nog för far i familjen att vara hemma från jobbet och hjälpa till med barnen? Men tro kanske att han jobba och att Karls mamma såg efter Oliver så brukar det vara, att Karl jobbar och jag får hjälp eller få vara tillsammans med Karls familj. Jag minns inte riktigt men, men om han var hemma från jobbet så var han inte hemma så många dagar. Det var några dagar innan jul nu i 2010 för då låg Oliver på sjukhus pga en stygg virusinfektion. Men då kände jag faktiskt inte av någon irritation från pappa chef. Det är ju klart då var det Oliver som var sjuk inte jag. Så var det så klart de tre dagarna nu när jag var sjuk för andra gången i början av 2011. Denna tisdag var Karl i alla fall väldigt frustrerad och sur och det blev inte bättre av att vår fina, lilla jenta inte är så mycket för att sova om verken dagar eller nätter så det är ganska mycket jobb att hålla henne om dagarna. Det är lite slit med att få henne och sova och så sover hon inte så länge åt gången. Hon kräver lite jobb för att få till rutiner och det jobbar jag stenhårt med nu. I vilkte fall som helst fick jag släppa mig upp ur sängen för Karl gick och muttra, fräste och var sur och ordentligt irriterad över något som han verkligen och högljud gav uttryck för. Det blir ju inte direkt spädbarn bättre och lugnare av. Så jag tog mig an Amanda och fick henne att sova lite men hon må passas på för hon vaknar och då må man vara på plats och få henne och somna om på en gång innan hon vaknar till för mycket. En del jobb med andra ord. Men så är det med spädbarn antar jag. Alla rutiner faller inte på plats av sig själv utan man må ibland hjälpa dem att ordning på sina sov och spiserutiner. Karl han somna i soffan och och låg och koste sig och sov medan jag tog hand om vår dotter, som han egentligen var hemma ifrån jobbet för att ta hand om. Så det blev inte så mycket vila mig den dagen. Så blev det eftermiddag och Karl gick för att hämta Oliver som hade varit i barnehagen mellan 9-15:30. Inte vad jag skulle kalla en hästdag direkt. När de kom tillbaka fick jag äntligen krypa tillbaka ner i sängen för att få sova lite medan de spiste middag uppe Karls föräldrar. De hade erbjudit sig att hjälpa till med middagen denna tisdag eftersom jag var sjuk. Tror de var borta i högst 20 minuter och jag hade precis somnat när de kom nerstormande i skrik och gråt och väckte mig. Jag blir galen får aldrig sova utan att bli väkt! Inte en enda gång! Hela tiden är det någon som väcker mig när jag har somnat in. Oliver, Karl, Amanda. Jag vill bara få sova en endaste timme utan att bli väckt av någon eller något. Att bara få somna och sova tills jag själv vaknar. Är de så mycket begärt?! Oliver var i sitt bäst två-års humör och skrek och grät över ett eller annat. Karl var frustrerad och arg över något. Efteråt fick jag höra att det han hade varit irriterad på den dagen var mig, för något som hänt för, han vet inte när. Det var i alla fall mig han var sint på. Till slut tog jag barnen och gick upp till Karls föräldrar så Karl skulle få lite lugn och ro och samla sig och vi behövde ju ändå få äta. Tänkte jag kunde passa på och pröva ge Oliver lite middag och själv få i mig lite middag när jag ändå var uppe. När vi kom upp började Oliver tjata om sin napp som hade vi hade glömt ned så jag gick ner för att hämta den och när jag kom upp igen hade Karls pappa tagit Oliver och gått iväg och funnit en frostis förpackning som han satt och åt ur i lugnan ro i bestefars knä. Bestefar var däremot mycket upprörd och irriterad och satt och klaga till sin äldsta dotter att det var helt på tryne hur vi uppfostrade Oliver. Vi borde inte säga nej så ofta, han borde inte vara i barnehagen så länge osv gick han på om hur världelösa val vi hela tiden gjorde för Oliver. Oliver är en envis och stark två-åring och reagerar som en två-åring ska på saker och ting. Det var inte jag som hade varit sammen med Oliver och sagt nej till honom. In fact så tänker jag mig väldigt noga för innan jag säger nej till min två-åring. Jag väljer noga och medvetet mina fajter med honom till skillnad från resten av familjen. Jag har dessutom märkt ett tydligt mönster på Olivers beteende. Exempelvis när Karls systers älsta son, vi kallar honom Son, som är ett ganska känslomässigt krävande barn helta tiden prövar att få massor med uppmärksamhet från vuxna. När han och Oliver är på besök hos sina besteföräldrar så tar Oliver helt av. Han älskar Son över allt annat, tycker att han är kempe tuff och ser upp till honom och vill inge hellre än att vara sammen med honom. Men Son stötter hela tiden bort Oliver. Han får inte ta på honom, han vill inte leka med Oliver och prövar och ignorera Oliver i så stor utsträckning som möjligt. Tror ni att någon annan än jag och Karl har reagerat över detta och prövat och göra något åt det? Till slut blir Oliver så frustrerad så han går upp i linningarna och det är hemskt jobbigt för mamma och pappa och se. Han blir destruktiv och prövar sitt bästa att få uppmärksamhet som gång, på gång, på gång misslyckas. Istället får han bara skäl och nej, nej och åter nej av sina besteföräldrar som tror och tycker att han inte kan uppföra sig. Så jag har tagit mig en prata med Karl om detta. Satt upp några regler som ska gälla när Son är på besök om Oliver ska få vara sammen med dem därupp. Eller regler som ska gälla när Oliver är på besök hos sina besteföräldrar över huvudtaget. Exempelvis så gråter Son sig till uppmärksamhet och han får så klart alla den uppmärksamhet han vill ha av sina besteföräldrar då. Stackars lilla Son. Medan Oliver är lite av den tuffare kalibern och får istället käft av sina besteföräldra när han försöker ta efter Son och pocka på uppmärksamhet. -Nej inte gör si! -Nej inte gör så Oliver! Får han höra när han på sina två år prövar så gott han kan att tävla om uppmärksamheten med en snart femåring som är mycket mer beräklig. Så jag har satt några grown rolls om vad som ska gälla när Oliver är på besök. Tänka sig noga för innan man säger nej! Ta sig tid att se och vurdera vem av ungarna som ska få eller behöver uppmärksamhet. Framförallt om Son tjatar om att komma och hälsa på så ska han leka med Oliver inte med oss vuxna och tro att han kan vara elak mot Oliver och stötta bort honom. Jag vet inte vilken ålder man börjar förstå ting men Son är så bortskämd så han tror att han kan vara sammen med Olivers föräldrar och säga åt Oliver att han inte får leka med honom. Vad är det för slags uppfostran? Så klagar familjen på hur vi uppfostrar Oliver? Oliver får redan nu besked om att man att alla får vara med och leka och man ska vara snäll mot andra barn. Mar får INTE säga eller göra stygga ting mot de andra barnen. Om Oliver gör något styggt mot något annat barn som vi ser så pratar vi med Oliver om det på en gång och säger att det är inte lov och han må be om förlåtelse. Vi vill ju så klart att han så tidigt som möjligt ska lära sig att hantera de sociala reglerna. Eller är det kanske för tidigt att börja med sån uppfostran? I barnehagen till Oliver har de börjat med att sätta gränser både för sig själva, att lära sig att säga ifrån om det är något de inte vill. Samt hur de uppför sig inför andra. Så vi prövar att följa deras utvecklingsfas så det blir likt på hemmaplan som i barnehagen. Tillbaka till tisdagseftermiddagen då. Vi gick in i köket och jag prövade få i mig lite mat. Jag var så klart ledsen och grät samtidigt som jag åt min mat. Helt utsliten, jag var sjuk och inte fått sova något ordentligt på länge. Ledsen för att jag ännu en gång blivit tillsagd och snäst till av en av Karls föräldrar. Så råkade jag säga till Karls pappa som då hade gått på om hur illa vi uppfostra Oliver om han inte kunde pröva och prata med Karl om att inte säga nej så ofta till Oliver. För Karl kan ha för vana att bara säga. Nej. Nej. Nej till Oliver utan att tänka sig för. Jag vill inte rätta honom inför Oliver och jag vill absolut inte att Oliver ska se att vi är oens om vad som är nej eller inte men ett par gånger om dagen brukar jag fråga Karl så Oliver inte hör om det verkligen var nödvändigt att säga nej den gången och om han inte kan tänka sig att försöka ändra på svaret sitt. Då jag ser att det egentligen inte är någon annan anledning till att Karl säger nej förutom att det kan innebära lite mer jobb för honom att säga ja. Det är så att Karl ofta tar de lätta vägen ut. Fast i slutändan blir det ändå mer jobb för honom. Exempelvis om de står upp tidigare än mig och Amanda för vi har varit vaken på morgonen så såsar det bara runt här hemma och jag hör Oliver bli mer och mer rastlös. Jag må hela tiden föreslå att de ska kanske gå ut eller hitta på en det ena eller än det andra. Karl klarar inte att själv komma på att de kan gå ut och kanske köra pappersoppor upp till soppstationen på Olivers traktor eller pulka. Vilket Oliver tycker är kempekul! Utan ha må hela tiden få förslag på aktiviteter. Antar att det kanske är så med alla barn. Samma som när jag var sjuk nu och Amanda inte ville sova. Istället för att lägga Amanda i vagnen och trilla en tur så går han här hemma och blir bara mer och mer irriterad och situationen blir bara värre och värre för oss alla tre. Han blir mer frustrerad, Amanda blir mer orolig och skriker och får inte sova och då för jag inte sova och blir inte frisk och då må Karl ha barnen alena ännu längre. Ond cirkel. Som kvinna, i alla fall i vår familj så är det så att jag är mamma chef och Karl är pappa anställd som må få instruktioner hur han ska sköta sitt jobb. Inget eget intiativ. Det börjar bli bättre men nu har det gått två år sedan Oliver kom så Karl har ju fått fler och fler förslag, verktyg under vägs av mig till att bruka för att skapa harmoni i dagarna sammena med Oliver. Jag trodde kanske att Karl skulle kunna tänka sig att lyssna på sin far om han kunde prata med Karl om att försöka och inte bli så vansinnigt frustrerad och säga nej hela tiden så fick jag till svar; -NELLA! Du kan sluta klaga till mig! Är det verkligen så man bemöter någon som är så ledsen som jag var? Eller bemöter någon överhuvudtaget! Jag ska veta min plats. Det är ingen som är intresserad över hur vår situation är. Hur Karl uppför sig när vår dörr är stängd. De verken visste eller ville veta att jag inte hade fått sova för att Karl inte klara av att hantera, vad vet jag inte. Att jag var sjuk? Att han inte fick åka till jobbet? Eller var det för att pappan hans gick runt och var irriterad över att han inte var på jobbet? Var det för Amanda inte har fått till några ordentliga rutiner och sover rutinmässigt. Det vet vi ju nu inte är något som kommer av sig själv. Jag jobbar med dem. Prövar och lägga lika rutiner varje dag med äta och sova och det går ganska bra när jag har henne hon får mer och mer rutiner varje dag men de må jobbas med. Så när jag var sjuk då var Karl tvungen att hålla på dem och det gick inte helt efter hans plan tror jag. Det är helt okej men man må som förälder klara att skapa en harmonisk tillvara. Jag trodde att själva grejen med att vi flyttade hit var att vi alla skulle vara tillsammans och att Karl och jag också kunde få hjälp under de tuffaste småbarnstiden. Men de är inte intresserade av att höra om några misstag som Karl gör eller att verkligen hjälpa till. De ville bara att Karl skulle komma hem så han kunde jobba på pappas företag, hjälpa till att skotta snö och köra snöfräser, hjälpa till att gräva hos sin syster utan att få något särligt betalt för det. Jag ska bara gå hemma med barn utan att klaga. Trots att jag har varit och är väldigt sliten och sjuk. Trots att jag fått besked av läkare och barnmorska att jag må få vila. Trots det så har det alltid varit något som måste göras med företaget eller familjen till Karl som har varit viktigare än min hälsa och hur ja mår. Så det har inte blivit någon semester på två år och jag har fått ta det mesta jobbet eller tygnsta med barnen alena.Nu är det dock slut på det tror jag. Karl börjar mer och mer förstå att hans primära familj och hans första ansvar inte längre är mamma och pappan hans. Utan att det är Amanda, Oliver och mig. Att det är vi som MÅSTE komma i första hand. Det jag inte förstår är att Karls mamma och pappa inte har förstått det och lämnat honom lite i fred. De var ju inte så att de har krävt så mycket av Karls stora syster och hennes man när de fick sitt andra barn och då var ju Son äldre än Oliver och klara och klä sig, gå på do och äta alena. Men de har inte direkt hjälpt till så jag och Karl har kunnat få skapa en harmonisk familj och fått lite ro och rutiner innan de kom med en de ena än de andra som må göras. Sån enkelt grej som att erbjuda sig att ha Oliver att sova över hos dem lite då och då för att vi ska få några timmar sömn emellanåt är eller har inte varit något alternativ. De har hänt! Exakt två gånger på mer än två år och då blev Oliver biten av deras hund den ena gången. De var såna desperata tillfällen då både Karl och jag var helt utslitna. Andra gången han sov hos sina besteföräldrar var sju dagar efter att Amanda hade kommit. Oliver var sjuk och tyckte nog det var väldigt svårt att bli storebror så han skrek dag och natt omtrent en vecka. Då tog de honom så vi skulle få sova ett par timmar. Nu sliter vi med en till som inte sover särskilt bra. Vi har dock funnit ut att det beror på exem. Men då säger bestemor att så fort lilla Amanda inte behöver äta bröstmelk längre så kan hon vara hos och sova över hos dem?! Vad är det och säga? Oliver äter då inte bröstmelk och han sover inte över där. De är inte intresserade av att avlasta och hjälpa till eftersom våra barn inte är helt enkla att ha att göra med när det gäller soving. Men vilka barn är det? Är det inte då man behöver hjälp? Eller är jag helt fel ute om jag tänker så? De hade ju Son och sov över massor innan vi flytta till Norge men han sov ju hela nätter från att han var 6 veckor så då var det ju inge jobb. Inte alltid att de har frågat eller sagt till om saker de vill att Karl ska göra, men Karl är så känslomässigt knytet till sitt jobb och sina föräldra så han går på tå och ska ordna med ting så de inte blir irriterade. Usch jag glädjer mig tills vi kommer oss härifrån. Nu är jag färdig med detta. Efter att Karls pappa gav sin lilla tillsägelse till mig hur vi uppfostrar Oliver och vad vi inte borde och borde göra med honom så har jag bestämt mig för att nu är jag färdig med dem. Färdig med Stokke mentaliteten. Jag vill inte att vår familj ska bli såna. Alltid griniga och irriterade och snäser eller kommer med underliggande och laddade kommentarer. Å framför allt. Den största Stokke mentaliteten. Säg och gör saker utan att tänka. Du kan alltid be om förlåtelse. Den förlåtelse skal accepteras annars blir Stokkemedlemmen väldigt upprörd och irriterad. Karl och Karls mamma driver och ber om usäkt för saker de gör hela tiden till skillnad från pappan. Han ber aldrig om ursäkt. Han bara låsas som om inget har hänt. Å jag vet faktiskt inte vilket jag tycker är värst. De flesta familjer har något särt i sig men detta är nog bland det värsta jag har varit borta i och jag vill ABSOLUT INTE att någon medlem i min familj ska ta efter detta beteende. I min familj ska vi inte vara rädda för att prata om något som är fel. Vi ska säga vad vi tycker och tänker och reda upp eventuella irritationsmoment. Jag är väldigt förnöjd över de framsteg vår lilla familj har gjort den senaste tiden. Jag tror att vi kommer oss närmare och närmare att bli en stabil småbarnfamilj. Men wow vilket tufft jobb det är! Karl sa till mig här om kvällen att han ville att vi skulle bli mer och mer öppna med varandra. Så som jag är uppfostrad. Man må prata om Elefanten. Han sa att han skulle prata med sina föräldra om detta. Att man istället prövar och prata med varandra om saker och ting som inte fungerar istället för att gå runt och sända känslomässiga vibbar om att något inte är i ordning. Men som jag har sagt till Karl att han och resten av familjen må acceptera. Vi har en två åring och ett spädbarn som dessutom sliter med exem. Det viktigaste för oss nu är att Karl jobbar normala arbetsdagar och sen kommer hem till sin familj och att den får första prioritering utan att någon blir sur och irriterad över att Karl inte är på och gör något annat som de tycker att han ska göra. Att vi lever tillsammans som en familj. Att både mamma och pappa finns där för våra barn tills de blir lite större och saker och ting automatiskt faller på plats. Då kan Karl börja gå utom arbetstid och göra mer för företaget och för sina föräldrar och syskon. Men just nu i denna hektiska småbarnsperiod måste vi få vara en förenad familj som spiser middag tillsammans med en pappa som träffar och umgås med sina barn när de är vakna. Sen jag flyttat till Norge har jag många gånger tänkt; Är detta verkligen sant? Händer detta mig? Är detta verkligen så mitt liv har blivit? Var det, detta jag önska för mig och min familj? Nej det var det absolut inte! Men jag är mycket starkare än detta och klarar att få till de små justeringarna som må till för att mitt, vårt liv ska bli perfekt! För det positiva i allt detta är, att det dåligt är något jag kan avskärma från mitt liv och min familj. Jag har två helt underbara barn och en man som sakta men säkert börjar finna sin roll som far och sambo. Så svaret är ja. Detta är verkligen mitt liv och jag älskar det innerligt men det är några få små justeringar som må till innan det blir helt perfekt!

Härlig söndag!

Idag var det likt igår, toppen väder! Bara ett par kuldegrader så vi var ute på förmiddagen sammen med Eline, Mia, Marcus och Bella (Elines setter) och åkte pulka i Akebakken! Solen sken och vi for ner för backarna i fullfart! Det var kempemorro för både stora och små. Tyvärr glömde jag kameran och fick inte ta några bilder =( Det blir nästa gång det. Så avsluta vi utedagen med varm choklad eller chokolade som Oliver säger, och lussekatter ute i snön. Så härligt att vara ute och aktivera sig och så är det så gott och spise ut=). Efter åkturen gick vi hem så Oliver fick sova middag och pappa Karl satte upp mina bilder på barnen på vägen. Jag ska göra en familjevägg med bilder på vår lilla familj över en hel vägg. Jag gör en stor ram runt hela av smårammarna. Ska ta en bild och visa när jag fått upp lite flera bilder så ni får se hur jag menar=)

På eftermiddagen kom gudfar Are över och lekte med dom små änglarna och det tycker Oliver så klart är toppen! Så koseligt att du orkar komma över och hänga med oss och våra vilda små barn Are. Men tror egentligen inte att det är så jobbigt för Are för han sitter och spelar TV-spel och hör inte att Amanda ligger och skriker som en vilde i rummet bredvid. Vi håller på att prövar att få henne att somna alena. Det är INTE morro för mamma och höra henne skrika så. Hon är dessutom så envis! Ger aldrig upp. Nu börjar hon ta pauser och hon blir tyst när vi kommer in och pratar med henne. Men hon är inte särskilt förnöjd med situationen just nu tror jag. Hon vill ju helst att mamma ska bära runt på henne hela kvällen och halva natten. Men det går inte nå mer nu. Hon sover dessutom så oroligt av det. Hon har varit så koseligt. Vi har burit henne till sömns så när vi har lagt ned henne så har hon vaknat efter fem minuter och skrikit och så ska hon bäras igen. Så har hon hållt på fram till ett två på nätterna och efter det så har hon sovit så oroligt. Men så fick hon skrika sig till sömns en kväll och då sov hon mycket bättre den natten. Vi ska se om vi inte kan få någon rättsida på detta också eftervart. Nu ska Amanda snart få lite mat sen ska jag stricka lite på en tröja till Olaj.

Slutet av 2010 och en fantastisk början på 2011

Nu börjar ett nytt år och det är ju perfekt för en ny start eftersom 2010 har varit ganska jobbigt år för oss. Men nu ska vi ta tag i detta och vända på lyckans sol så den lyser lite på vår familj i år. Dessutom ska jag pröva på att bli bättre på att skriva på bloggen om vad vi företar oss i vardagen.

Vi avsluta förra året starkt med att Oliver var sjuk nästan halva november och hela december. Han låg inlagd på sjukhuset för ett stygt virus och fick antibiotika intravinöst varannan timme. Detta blev mycket slitsamt efterråt eftersom han blev väldigt medtatt, orolig och rädd länge efter att behandlingen var avslutad och han kommit hem. Det gjorde ont att få antibiotikan och de väckte honom inte utan började bara att sätta den så han vakna av att det gjorde vont. Min stackars lilla ängel. Några dagar efter att han tillfrisknat från viruset fick han magsjuka. Därefter tog han vattenkoppor och avsluta med en feber och host helg. Han var inte i barnehagen på nästan en månad och nu börjar så smått hostan och snorringen att ge med sig. Så fick Amanda sig en förkylning och vattkopper någon gång i december. Mitt upp i allt detta fick jag veta att min underbara Tricostar led av "kissing spins" där benen i ryggen hade börja växt samman. Att hon hade väldigt ont och jag var tvungen att avliva henne. Det var så otroligt tungt. Det är fortsatt tungt =(. Hon gjorde dock ett ordentligt avslut på det hela och var tillbaka till sitt gamla vilda jag! När Kamilla med brutet ben, skulle leda henne ner till transporten så var det 20 minusgrader och då blir det fart i de små liven. Hon for runt Kamilla så snön fullkomligt yrde runt dem! Hon slängde sig upp på bakbenen och tryna två gånger för det var så halt. Så när Kamilla och Tricostar äntligen kom ned till Kate där hon väntande med transporten så stod min vackra Tricostar med alla fyra benen stenhårt i backen. Uppspärrade näsborrar, vild blick, frustade och som en vildhäst och var helt täckt i snö! De är jenta mi det! =) Jag älskar henne och saknar henne så innerligt. Det verkligen sliter i hjärtat mitt =( Några bilder från sista dygnet med min älskling...



Två dagar innan julafton fick jag ont i halsen, hög feber och låg helt utslagen. På julafton tog vi oss en tur till legvakta eftersom jag inte klara att verken ät, sova och hade det väldigt vont i kroppen och halsen. Jag hade så klart en steptokokerinfektion med väldigt höga infektionsvärden så de var tvugna att se efter andra infektioner som bla hjärnhinnebetennelse. Det var dock i ordning så jag fick en kur på 4 gram pencillin om dagen. Tog ändå flera dagar innan jag hade återhämtat mig helt.









Nyårsafton spenderade vi tillsammans med ett vännepar som har en jenta, Mia som är lika gammal som Oliver. De går i barnehagen tillsammans. Mia har en storebror, Marcus som Oliver syns är kempetuff =). Vi åkte pulka och koste oss med varm saft, vittvinsglögg och pepparkakor på eftermiddagen och hade en supermiddag hemma hos dem på kvällen som Eline hade lagat iordning med varma rödbeter, chevre och pinjenötter och så var det kalkon till varmrätt. Till efterrätt gjorde jag Annas goda chockladkaka! Mums! Vi koste oss väldigt och det var supertrevligt både för barn och vuxna. Oliver tyckte att det var kempespännande att sova över hos Mia och Marcus och låg och viska när han skulle somna in. Vi avslutade denna perfekta kväll med Dom Pèrignon och underbar fyrverkeri från deras stuevindu! Tusen tack för en helt underbar, kväll och början på 2011.