Är detta verkligen mitt liv?

Det gick två dagar så fick jag tillbaka mina streptokoker. Helt otroligt! Började känna mig dålig på söndags kvällen så jag gick och la mig tidigt och vakna på natten och mådde så dålig igen. Den här gången kastade jag upp också. På morgonen tog Karl med mig till min fastlege. Det var så klart streptokoker och jag fick en ny antibiotika kur. 4 gram om dagen i 10 dagar så fick jag tabletter mot illamående också så jag skulle klara av att behålla antibiotikan. Härligt när det blir så tycker jag. Kändes lite sunkigt att jag var tvungen att äta en sorts tabletter för att få behålla ett annat par. Eftersom jag kände mig ganska borta och yr hela tiden så tog doktorn mitt blodtrycket. 90/60. Inte helt bra med andra ord. Medan Karl och jag var hos legen var snälla, rara, underbara Are hos oss och tog hand om våra barn. Du är verkligen en klippa Are! Starkt gjort att passa en två-åring och ett spädbarn på en och samma gång! Du kommer att blir en toppen pappa du! Du är en ängel som alltid ställer upp när vi behöver. Som alltid kommer och hälsar på så fort du är i Lier trots att hela dagen och halva kvällen går åt till lek och småbarns sysslor. Are stannade och hjälpte Karl med Oliver och Amanda tills Karls föräldra kom hem efter jobbet och de skulle äta middag tillsammans. Tusen, tusen tack Are! Jag kan inte tacka dig nog för all din hjälp! Då var det bara och lägga sig och vänta på att medicinen skulle hjälpa. Läkaren trodde dock att det skulle ta ca två dygn innan jag kände mig bättre. Så det var bara och härda ut. Det är inte kul någonstans och ha streptokoker. Det gör helt djävulskt ont i halsen och man känner sig helt förfärlig i kroppen. Det spelar ingen roll vad man gör. Inte ens ligga och vila gör att det känns bättre. Men man har inte så mycket val för det är inte snack om att stå upp och göra något. Det är i princip omöjligt för man mår så förfärligt dåligt. De gångerna jag kravlade mig ur sängen för att gå på toaletten eller dricka något så fick jag gå framåtlutat så jag inte skulle svimma. På tisdag skulle Karl var hemma från jobbet och hjälpa mig med Amanda eftersom jag fortsatt var sängliggande med uppemot 40 graders feber. Men av någon oförklarlig anledning blev det lite väl rörigt denna tisdag. Inte så ovanligt dock för så fort jag är lite ur gänger och inte har det fulla ansvaret och översikten så blir Karl orolig, frustrerad och slutligen sur eller förbannad och beter sig som ett barn. Denna gång var det kanske en kombination att han fått tagit så mycket ansvar för barnen alena den senaste dagen. Förra gången jag var sjuk så var nämligen hans föräldrar och lillasyster hemma och hjälpte honom under hela julen och sjukperioden. Så var nog inte Karls pappa helt överlycklig över att han inte kunde jobba. Det är alltid lite känsligt när Karl må vara hemma från jobbet. Trots att han nästan aldrig är det. Har det varit något så i första hand får jag klara mig så långt det bara är möjligt eller så kan jag få lite hjälp av Karls syster eller mamma. Det är snällt att de vill hjälpa till men om jag behöver få lite sömn som oftast är fallet är det inte så briljant eftersom man blir störde en hel del, de inte vet vilka rutiner barnen har eller vad alla saker finns. Det borde egentligen vara jag som är förbannad och sur och gör uppror. Föresten så tror jag att jag gör det. Men min vilja och önskningar har inte varit lika viktiga som resten av familjens. Jag har sagt ifrån när jag har blivit lämnad ensam med barnen när jag är sjuk eller helt enkelt blir lämnad ensam med barnen för mycket eftersom det är så mycket annat som Karl ska hjälpa sin familj (dvs sin mamma och pappa) med. När han är ledig så är han ändå inte hemma eftersom han är ute och hjälper dem med något. Exempelvis hämtar ved, kör snöfräser, skottar snö (så skottar han inte vår trappa så jag kommer inte upp med barnvagnen utan må sätta igång och skotta med en bebis som ligger och hyllskriker i vagnen. Då har han varit ute dagen innan och röjt unnan snö på gården så jag har fått varit alena med båda barnen och resultatet är ändå hopplöst för min del. Men hans föräldrar har i alla fall fått ordnat för sig och det är ju bra) Så jag protesterar och blir förbannad och det hjälper lite och lite för varje gång och nu två år senare så börjar Karl förstå att hans primära familj, hans största ansvar är, sina egna barn och sin sambo inte hans mamma och pappa. Jippi Hurra! För trots att jag har varit sjuk så har inte Karl varit hemma från jobbet. Jag har haft uppemot 40 graders feber och varit helt alena med två barn 14 timmar under natten och inte fått något direkt hjälp under dagen för då må ju Karl vila när han jobbat natt. Vilket har slutat med att jag inte har sovit på tre dygn med hög feber. (Karls far har satt upp honom på nattarbete när Amanda var en månad gammal och så stack hela familjen iväg på jakt.) Trots det så har Karl inte lämnat sin älskade grävmaskin och jobb för att komma hem för att hjälpa mig. Så, så trogen Karl är sitt jobb så borde pappa chef inte vara så upprörd över att Karl är hemma när jag är så sjuk att jag knappt klara att gå ur sängen, inte klarar att spise något, inte klarar av att ta hand om barnen och definitivt borde sova. Då verkar det som om pappa chef går runt och är frustrerad och låter sin frustration gå ut över Karl vilket leder till väldigt dålig stämning i vår lilla familj där jag ligger med ångest över att jag är sjuk och Karl må vara hemma från jobbet så jag ska få sova och bli frisk igen. Jag har ju blivit sjuk av att jag sovit så lite under två år sedan Oliver kom eftersom vi har slitit så med att han inte sover ordentligt på natten och det har inte funnits NÅGON HJÄLP att få. Verken proffisionellt eller i form av avlasning från familjen. Har aldrig riktigt förstått varför det har blivit så infekterat att Karl är hemma från jobbet vid sjukdom eftersom han bara varit hemma högst sju dagar på två år. Å Karl har två småbarn!? Jag vet inte vad ni andra tycker, men för mig som har jobbat med personal så är detta en mycket låg frånvarosiffra? I Sverige har vi 60 VAB (vård av sjukt barn) dagar även kallade tillfälliga föräldrardagar som du kan använda utan any questions asked. Ytterligare 60 dagar, dock med några få restrektioner. Och om det visar sig att du har ett allvarligt sjukt barn så kan du naturligtvis få flera tillfälliga sjukdagar från försäkringskassa. Detta är så klart självklart eftersom Sverige är ett utvecklat så kallat industriland med ett utarbetat och fungerande socialsystem som bytts upp av medlemmarnas skattepengar. Norge är entligt min mening, jag kan dock ha fel, likvärdigt med Sveriges välfärdsamhälle så Karls frånvaro borde inte vara något att diskutera. Frånvaron har bestått av två dagar precis när vi flytta hit som han var hemma pga att han själv var sjuk, magsjuk och feber. Så är det möjligt att han var hemma ett par dagar när jag hade streptokokinfektion oktober 2009. Då var jag väldigt dålig, hade oregelbundet EKG och de ville att vi skulle komma tillbaka så fort Karl såg minsta tecken på att jag blev sämre för då var de tvugna att lägga in mig. Är inte det anledning nog för far i familjen att vara hemma från jobbet och hjälpa till med barnen? Men tro kanske att han jobba och att Karls mamma såg efter Oliver så brukar det vara, att Karl jobbar och jag får hjälp eller få vara tillsammans med Karls familj. Jag minns inte riktigt men, men om han var hemma från jobbet så var han inte hemma så många dagar. Det var några dagar innan jul nu i 2010 för då låg Oliver på sjukhus pga en stygg virusinfektion. Men då kände jag faktiskt inte av någon irritation från pappa chef. Det är ju klart då var det Oliver som var sjuk inte jag. Så var det så klart de tre dagarna nu när jag var sjuk för andra gången i början av 2011. Denna tisdag var Karl i alla fall väldigt frustrerad och sur och det blev inte bättre av att vår fina, lilla jenta inte är så mycket för att sova om verken dagar eller nätter så det är ganska mycket jobb att hålla henne om dagarna. Det är lite slit med att få henne och sova och så sover hon inte så länge åt gången. Hon kräver lite jobb för att få till rutiner och det jobbar jag stenhårt med nu. I vilkte fall som helst fick jag släppa mig upp ur sängen för Karl gick och muttra, fräste och var sur och ordentligt irriterad över något som han verkligen och högljud gav uttryck för. Det blir ju inte direkt spädbarn bättre och lugnare av. Så jag tog mig an Amanda och fick henne att sova lite men hon må passas på för hon vaknar och då må man vara på plats och få henne och somna om på en gång innan hon vaknar till för mycket. En del jobb med andra ord. Men så är det med spädbarn antar jag. Alla rutiner faller inte på plats av sig själv utan man må ibland hjälpa dem att ordning på sina sov och spiserutiner. Karl han somna i soffan och och låg och koste sig och sov medan jag tog hand om vår dotter, som han egentligen var hemma ifrån jobbet för att ta hand om. Så det blev inte så mycket vila mig den dagen. Så blev det eftermiddag och Karl gick för att hämta Oliver som hade varit i barnehagen mellan 9-15:30. Inte vad jag skulle kalla en hästdag direkt. När de kom tillbaka fick jag äntligen krypa tillbaka ner i sängen för att få sova lite medan de spiste middag uppe Karls föräldrar. De hade erbjudit sig att hjälpa till med middagen denna tisdag eftersom jag var sjuk. Tror de var borta i högst 20 minuter och jag hade precis somnat när de kom nerstormande i skrik och gråt och väckte mig. Jag blir galen får aldrig sova utan att bli väkt! Inte en enda gång! Hela tiden är det någon som väcker mig när jag har somnat in. Oliver, Karl, Amanda. Jag vill bara få sova en endaste timme utan att bli väckt av någon eller något. Att bara få somna och sova tills jag själv vaknar. Är de så mycket begärt?! Oliver var i sitt bäst två-års humör och skrek och grät över ett eller annat. Karl var frustrerad och arg över något. Efteråt fick jag höra att det han hade varit irriterad på den dagen var mig, för något som hänt för, han vet inte när. Det var i alla fall mig han var sint på. Till slut tog jag barnen och gick upp till Karls föräldrar så Karl skulle få lite lugn och ro och samla sig och vi behövde ju ändå få äta. Tänkte jag kunde passa på och pröva ge Oliver lite middag och själv få i mig lite middag när jag ändå var uppe. När vi kom upp började Oliver tjata om sin napp som hade vi hade glömt ned så jag gick ner för att hämta den och när jag kom upp igen hade Karls pappa tagit Oliver och gått iväg och funnit en frostis förpackning som han satt och åt ur i lugnan ro i bestefars knä. Bestefar var däremot mycket upprörd och irriterad och satt och klaga till sin äldsta dotter att det var helt på tryne hur vi uppfostrade Oliver. Vi borde inte säga nej så ofta, han borde inte vara i barnehagen så länge osv gick han på om hur världelösa val vi hela tiden gjorde för Oliver. Oliver är en envis och stark två-åring och reagerar som en två-åring ska på saker och ting. Det var inte jag som hade varit sammen med Oliver och sagt nej till honom. In fact så tänker jag mig väldigt noga för innan jag säger nej till min två-åring. Jag väljer noga och medvetet mina fajter med honom till skillnad från resten av familjen. Jag har dessutom märkt ett tydligt mönster på Olivers beteende. Exempelvis när Karls systers älsta son, vi kallar honom Son, som är ett ganska känslomässigt krävande barn helta tiden prövar att få massor med uppmärksamhet från vuxna. När han och Oliver är på besök hos sina besteföräldrar så tar Oliver helt av. Han älskar Son över allt annat, tycker att han är kempe tuff och ser upp till honom och vill inge hellre än att vara sammen med honom. Men Son stötter hela tiden bort Oliver. Han får inte ta på honom, han vill inte leka med Oliver och prövar och ignorera Oliver i så stor utsträckning som möjligt. Tror ni att någon annan än jag och Karl har reagerat över detta och prövat och göra något åt det? Till slut blir Oliver så frustrerad så han går upp i linningarna och det är hemskt jobbigt för mamma och pappa och se. Han blir destruktiv och prövar sitt bästa att få uppmärksamhet som gång, på gång, på gång misslyckas. Istället får han bara skäl och nej, nej och åter nej av sina besteföräldrar som tror och tycker att han inte kan uppföra sig. Så jag har tagit mig en prata med Karl om detta. Satt upp några regler som ska gälla när Son är på besök om Oliver ska få vara sammen med dem därupp. Eller regler som ska gälla när Oliver är på besök hos sina besteföräldrar över huvudtaget. Exempelvis så gråter Son sig till uppmärksamhet och han får så klart alla den uppmärksamhet han vill ha av sina besteföräldrar då. Stackars lilla Son. Medan Oliver är lite av den tuffare kalibern och får istället käft av sina besteföräldra när han försöker ta efter Son och pocka på uppmärksamhet. -Nej inte gör si! -Nej inte gör så Oliver! Får han höra när han på sina två år prövar så gott han kan att tävla om uppmärksamheten med en snart femåring som är mycket mer beräklig. Så jag har satt några grown rolls om vad som ska gälla när Oliver är på besök. Tänka sig noga för innan man säger nej! Ta sig tid att se och vurdera vem av ungarna som ska få eller behöver uppmärksamhet. Framförallt om Son tjatar om att komma och hälsa på så ska han leka med Oliver inte med oss vuxna och tro att han kan vara elak mot Oliver och stötta bort honom. Jag vet inte vilken ålder man börjar förstå ting men Son är så bortskämd så han tror att han kan vara sammen med Olivers föräldrar och säga åt Oliver att han inte får leka med honom. Vad är det för slags uppfostran? Så klagar familjen på hur vi uppfostrar Oliver? Oliver får redan nu besked om att man att alla får vara med och leka och man ska vara snäll mot andra barn. Mar får INTE säga eller göra stygga ting mot de andra barnen. Om Oliver gör något styggt mot något annat barn som vi ser så pratar vi med Oliver om det på en gång och säger att det är inte lov och han må be om förlåtelse. Vi vill ju så klart att han så tidigt som möjligt ska lära sig att hantera de sociala reglerna. Eller är det kanske för tidigt att börja med sån uppfostran? I barnehagen till Oliver har de börjat med att sätta gränser både för sig själva, att lära sig att säga ifrån om det är något de inte vill. Samt hur de uppför sig inför andra. Så vi prövar att följa deras utvecklingsfas så det blir likt på hemmaplan som i barnehagen. Tillbaka till tisdagseftermiddagen då. Vi gick in i köket och jag prövade få i mig lite mat. Jag var så klart ledsen och grät samtidigt som jag åt min mat. Helt utsliten, jag var sjuk och inte fått sova något ordentligt på länge. Ledsen för att jag ännu en gång blivit tillsagd och snäst till av en av Karls föräldrar. Så råkade jag säga till Karls pappa som då hade gått på om hur illa vi uppfostra Oliver om han inte kunde pröva och prata med Karl om att inte säga nej så ofta till Oliver. För Karl kan ha för vana att bara säga. Nej. Nej. Nej till Oliver utan att tänka sig för. Jag vill inte rätta honom inför Oliver och jag vill absolut inte att Oliver ska se att vi är oens om vad som är nej eller inte men ett par gånger om dagen brukar jag fråga Karl så Oliver inte hör om det verkligen var nödvändigt att säga nej den gången och om han inte kan tänka sig att försöka ändra på svaret sitt. Då jag ser att det egentligen inte är någon annan anledning till att Karl säger nej förutom att det kan innebära lite mer jobb för honom att säga ja. Det är så att Karl ofta tar de lätta vägen ut. Fast i slutändan blir det ändå mer jobb för honom. Exempelvis om de står upp tidigare än mig och Amanda för vi har varit vaken på morgonen så såsar det bara runt här hemma och jag hör Oliver bli mer och mer rastlös. Jag må hela tiden föreslå att de ska kanske gå ut eller hitta på en det ena eller än det andra. Karl klarar inte att själv komma på att de kan gå ut och kanske köra pappersoppor upp till soppstationen på Olivers traktor eller pulka. Vilket Oliver tycker är kempekul! Utan ha må hela tiden få förslag på aktiviteter. Antar att det kanske är så med alla barn. Samma som när jag var sjuk nu och Amanda inte ville sova. Istället för att lägga Amanda i vagnen och trilla en tur så går han här hemma och blir bara mer och mer irriterad och situationen blir bara värre och värre för oss alla tre. Han blir mer frustrerad, Amanda blir mer orolig och skriker och får inte sova och då för jag inte sova och blir inte frisk och då må Karl ha barnen alena ännu längre. Ond cirkel. Som kvinna, i alla fall i vår familj så är det så att jag är mamma chef och Karl är pappa anställd som må få instruktioner hur han ska sköta sitt jobb. Inget eget intiativ. Det börjar bli bättre men nu har det gått två år sedan Oliver kom så Karl har ju fått fler och fler förslag, verktyg under vägs av mig till att bruka för att skapa harmoni i dagarna sammena med Oliver. Jag trodde kanske att Karl skulle kunna tänka sig att lyssna på sin far om han kunde prata med Karl om att försöka och inte bli så vansinnigt frustrerad och säga nej hela tiden så fick jag till svar; -NELLA! Du kan sluta klaga till mig! Är det verkligen så man bemöter någon som är så ledsen som jag var? Eller bemöter någon överhuvudtaget! Jag ska veta min plats. Det är ingen som är intresserad över hur vår situation är. Hur Karl uppför sig när vår dörr är stängd. De verken visste eller ville veta att jag inte hade fått sova för att Karl inte klara av att hantera, vad vet jag inte. Att jag var sjuk? Att han inte fick åka till jobbet? Eller var det för att pappan hans gick runt och var irriterad över att han inte var på jobbet? Var det för Amanda inte har fått till några ordentliga rutiner och sover rutinmässigt. Det vet vi ju nu inte är något som kommer av sig själv. Jag jobbar med dem. Prövar och lägga lika rutiner varje dag med äta och sova och det går ganska bra när jag har henne hon får mer och mer rutiner varje dag men de må jobbas med. Så när jag var sjuk då var Karl tvungen att hålla på dem och det gick inte helt efter hans plan tror jag. Det är helt okej men man må som förälder klara att skapa en harmonisk tillvara. Jag trodde att själva grejen med att vi flyttade hit var att vi alla skulle vara tillsammans och att Karl och jag också kunde få hjälp under de tuffaste småbarnstiden. Men de är inte intresserade av att höra om några misstag som Karl gör eller att verkligen hjälpa till. De ville bara att Karl skulle komma hem så han kunde jobba på pappas företag, hjälpa till att skotta snö och köra snöfräser, hjälpa till att gräva hos sin syster utan att få något särligt betalt för det. Jag ska bara gå hemma med barn utan att klaga. Trots att jag har varit och är väldigt sliten och sjuk. Trots att jag fått besked av läkare och barnmorska att jag må få vila. Trots det så har det alltid varit något som måste göras med företaget eller familjen till Karl som har varit viktigare än min hälsa och hur ja mår. Så det har inte blivit någon semester på två år och jag har fått ta det mesta jobbet eller tygnsta med barnen alena.Nu är det dock slut på det tror jag. Karl börjar mer och mer förstå att hans primära familj och hans första ansvar inte längre är mamma och pappan hans. Utan att det är Amanda, Oliver och mig. Att det är vi som MÅSTE komma i första hand. Det jag inte förstår är att Karls mamma och pappa inte har förstått det och lämnat honom lite i fred. De var ju inte så att de har krävt så mycket av Karls stora syster och hennes man när de fick sitt andra barn och då var ju Son äldre än Oliver och klara och klä sig, gå på do och äta alena. Men de har inte direkt hjälpt till så jag och Karl har kunnat få skapa en harmonisk familj och fått lite ro och rutiner innan de kom med en de ena än de andra som må göras. Sån enkelt grej som att erbjuda sig att ha Oliver att sova över hos dem lite då och då för att vi ska få några timmar sömn emellanåt är eller har inte varit något alternativ. De har hänt! Exakt två gånger på mer än två år och då blev Oliver biten av deras hund den ena gången. De var såna desperata tillfällen då både Karl och jag var helt utslitna. Andra gången han sov hos sina besteföräldrar var sju dagar efter att Amanda hade kommit. Oliver var sjuk och tyckte nog det var väldigt svårt att bli storebror så han skrek dag och natt omtrent en vecka. Då tog de honom så vi skulle få sova ett par timmar. Nu sliter vi med en till som inte sover särskilt bra. Vi har dock funnit ut att det beror på exem. Men då säger bestemor att så fort lilla Amanda inte behöver äta bröstmelk längre så kan hon vara hos och sova över hos dem?! Vad är det och säga? Oliver äter då inte bröstmelk och han sover inte över där. De är inte intresserade av att avlasta och hjälpa till eftersom våra barn inte är helt enkla att ha att göra med när det gäller soving. Men vilka barn är det? Är det inte då man behöver hjälp? Eller är jag helt fel ute om jag tänker så? De hade ju Son och sov över massor innan vi flytta till Norge men han sov ju hela nätter från att han var 6 veckor så då var det ju inge jobb. Inte alltid att de har frågat eller sagt till om saker de vill att Karl ska göra, men Karl är så känslomässigt knytet till sitt jobb och sina föräldra så han går på tå och ska ordna med ting så de inte blir irriterade. Usch jag glädjer mig tills vi kommer oss härifrån. Nu är jag färdig med detta. Efter att Karls pappa gav sin lilla tillsägelse till mig hur vi uppfostrar Oliver och vad vi inte borde och borde göra med honom så har jag bestämt mig för att nu är jag färdig med dem. Färdig med Stokke mentaliteten. Jag vill inte att vår familj ska bli såna. Alltid griniga och irriterade och snäser eller kommer med underliggande och laddade kommentarer. Å framför allt. Den största Stokke mentaliteten. Säg och gör saker utan att tänka. Du kan alltid be om förlåtelse. Den förlåtelse skal accepteras annars blir Stokkemedlemmen väldigt upprörd och irriterad. Karl och Karls mamma driver och ber om usäkt för saker de gör hela tiden till skillnad från pappan. Han ber aldrig om ursäkt. Han bara låsas som om inget har hänt. Å jag vet faktiskt inte vilket jag tycker är värst. De flesta familjer har något särt i sig men detta är nog bland det värsta jag har varit borta i och jag vill ABSOLUT INTE att någon medlem i min familj ska ta efter detta beteende. I min familj ska vi inte vara rädda för att prata om något som är fel. Vi ska säga vad vi tycker och tänker och reda upp eventuella irritationsmoment. Jag är väldigt förnöjd över de framsteg vår lilla familj har gjort den senaste tiden. Jag tror att vi kommer oss närmare och närmare att bli en stabil småbarnfamilj. Men wow vilket tufft jobb det är! Karl sa till mig här om kvällen att han ville att vi skulle bli mer och mer öppna med varandra. Så som jag är uppfostrad. Man må prata om Elefanten. Han sa att han skulle prata med sina föräldra om detta. Att man istället prövar och prata med varandra om saker och ting som inte fungerar istället för att gå runt och sända känslomässiga vibbar om att något inte är i ordning. Men som jag har sagt till Karl att han och resten av familjen må acceptera. Vi har en två åring och ett spädbarn som dessutom sliter med exem. Det viktigaste för oss nu är att Karl jobbar normala arbetsdagar och sen kommer hem till sin familj och att den får första prioritering utan att någon blir sur och irriterad över att Karl inte är på och gör något annat som de tycker att han ska göra. Att vi lever tillsammans som en familj. Att både mamma och pappa finns där för våra barn tills de blir lite större och saker och ting automatiskt faller på plats. Då kan Karl börja gå utom arbetstid och göra mer för företaget och för sina föräldrar och syskon. Men just nu i denna hektiska småbarnsperiod måste vi få vara en förenad familj som spiser middag tillsammans med en pappa som träffar och umgås med sina barn när de är vakna. Sen jag flyttat till Norge har jag många gånger tänkt; Är detta verkligen sant? Händer detta mig? Är detta verkligen så mitt liv har blivit? Var det, detta jag önska för mig och min familj? Nej det var det absolut inte! Men jag är mycket starkare än detta och klarar att få till de små justeringarna som må till för att mitt, vårt liv ska bli perfekt! För det positiva i allt detta är, att det dåligt är något jag kan avskärma från mitt liv och min familj. Jag har två helt underbara barn och en man som sakta men säkert börjar finna sin roll som far och sambo. Så svaret är ja. Detta är verkligen mitt liv och jag älskar det innerligt men det är några få små justeringar som må till innan det blir helt perfekt!