I söndags när jag låg hemma på soffan och mådde måttligt illa så tog Karl och Oliver en tur ute i skogen. Det ligger ett naturreservat i närheten av oss där de går lösa djur som kor, får och hästar. De var så flinka och var ute och gick i två timmar, koste sig tydligen hjärtligt för när de kom tillbaka hem och jag möte Oliver i dörren så sa han bara; -Nej! Nej! Nej! Bort! Stackarn han ville inte att turen med pappa skulle ta slut. Så var han pappig hela dagen efter det. Tänk så lite som ska till för att man ska vinna ens barns erkännande. Vi borde vara ännu mer flinka till att fina på roliga ting att göra sammen med våra barn. Det var så kul att se bilderna och höra när han berätta om alla djur de hade tittat på efter vägen. Det värmer verkligen mitt mammahjärt! Tusen tack för att du tog med Oliver på skogsturen älskling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar