Vart går gränsen?

Igår var en otroligt tung dag. Jag hade väldigt ont, sammandragningar i magen och ryggen som gick ner i benen. Jag blev liggande hela dagen på soffan med mitt underbara vetebälte från Lundmyr och värktabletter och såg på TV. Jag började med supersåporna Glamour och Våra bästa år och avslutade med filmen "Remember Me". Den var helt fantastisk! Totalt drama om två människoöden och hur tillfälligheter ledde till ett möte mellan dessa människor som förändrade så många liv. Fullkomligt älskar såna filmer. Jag gjorde alltså ingen nytta som helst igår och det är ju helt gruvsamt. Skönt att veta att min mage troligtvis jobbade och stod i inför förlossningen. Nu har jag gått med starka sammandragningar konstant i flera dagar så vi får verkligen hoppas att det händer något i kroppen. På kvällen fick min kära sambo den stora äran att försöka massera bort lite av smärtan jag går med hela dagarna. Men han tycker ju att det är fruktansvärt jobbigt att klämma, särskilt när han må klämma hårt. Han vill helst bara gnugga lite. Han menar att det gör så ont i hans händer. Att han törs säga det till en höggravid kvinna. Vi satt i Olivers rum och Karl klämde någorlunda hårt två kläm sen gick tillbaka till att gnugga lite löst på benen vilket inte sätter stor fart på blodcirkulationen. Så efter att tjatat på honom flera gånger så råkade jag vräka ur mig något i still med; "- Men du är ju man, du borde väl ha lite styrka i nyperna älskling. Så kom igen och ta i så jag blir av med värken en lite stund." Visst kunde han ta i. Han blev så förbannad över min kommentar att han tog i så hårt att jag for upp ur stolen och skrek rätt ut av smärta och for halvgråtande ut ur rummet. Varpå vår lilla son kasta sig på fötterna och fullkomligt skrek av gråt och såg efter mig med stora oroliga ögon. Jag skynda tillbaka och tog honom i min famn, vagga och trösta. Tror jag kände mig som världen absolut sämsta mamma fy fy fy fy min underbara älskade lilla son blev rädd för något vi gjorde. Det var helt fruktansvärt! Idag har jag ikke svarat när han har ringt bara skickat ett sms att det är bra med mig och att han ikke behöver att oroa sig. Jag är så arg på honom för han betedde sig som ett stort barn igår och gjorde något så barnsligt och dumt. Här går jag, dag ut och dag in, med stora smärtor för att jag väntar vårt barn och ber om lite hjälp av honom för att kunna underlätta det lite. Istället för att vara tacksam för att han på ett enkelt vis kan hjälpa sin kära sambo igenom något som är vårt. Är hans respons istället att gnälla att HAN får ont i sina händer när han må klämma så hårt som jag vill. Att han sedan väljer att gör mig illa för att han blir sur över min kanske oigenomtännkte kommentar. Men när man går och har ont hela dagarna blir man lite desperat att få det att gå över. Vilken konsekvens det fick för Oliver verkade han ikke bry sig om när jag försökte prata med honom om det senare på kvällen. Egentligen tycker jag ikke att förtjänar oss. Tänk om det vore så enkelt att bara lämna en person som gör fel eller uppför sig illa. Men allt är så mycket mer komplicerat än det. Han älskar Oliver och är väldigt bra för honom och Oliver är väldigt glad i sin pappa. Men vart går gränsen? När är det bättre för ens barn att man ikke bor tillsammans? Hur kan man göra som Karl gjorde igår? Vad tänkte han på? Varför kände han ingen ånger och bad om ursäkt och varför bara somnade han på kvällen utan någon ånger för att han gjort Oliver så ledsen? Medan jag satt uppe och grät efter att Oliver hade somnat för det gjorde så ont i mitt mamma hjärta att det var vårt fel att det trillade tårar på Olivers kind. Förfärlig....